Italiens avgående president blev vald som president för nio år sedan. För två år sedan gick han med på att stanna kvar på sin plats då den italienska parlamentet ville ha honom kvar tills den politiska turbulensen som uppstått efter valet 2013 lagt sig.
Turbulensen har inte lagt sig men Giorgio Napolitano, nu nästan nittio år gammal, orkar inte längre. Han har avgått, tagit sina utmärkelser och åkt hem till Vicolo dei Serpenti (”ormarnas gränd”) inte långt från sitt forna residens i Rom. Kvarterets barberare, slaktare med flera som haft honom och hans fru som kunder i alla år, är glada nu när paret är tillbaka hemma. På lördag eller söndag skall man hålla en kvartersfest för att fira det forna presidentparets återkomst.
Jag har följt Napolitano under hans nio år i ämbetet och tyckt att han varit en mycket klok man som utfört sitt arbete, att vaka över den italienska konstitutionen, med stor kompetens och stor opartiskhet. Nu blir jag förvånad över mig själv som inte har en aning om Napolitanos familjeförhållanden trots mitt intresse. Har han några barn? De har han säkert men jag själv kan inte minnas att ha hört eller läst något om dem. Har de gift sig? Möjligen men jag är säker på att den italienska staten inte har lagt en enda tusenlapp på att finansiera deras bröllop eller deras barns dop.
I Italien väljs presidenten för en sjuårsperiod av parlamentet. Den får sitta i högst två perioder vilket få väljer att göra. Den godkänner de lagar som parlamentet och senaten stiftar om den anser att de inte strider mot den italienska grundlagen. Om den inte anser det skickar de lagarna till konstitutionsdomstolen och tar ställning först efter domstolens utlåtande. Presidentvalet måste ske med 2/3 majoritet vid de första tre omröstningarna. Vid fjärde omröstningen med enkel majoritet.
De senaste tre presidenterna var före detta center-vänsterpolitiker. Nu vill flera partier i oppositionen att presidenten skall vara en person som inte har varit medlem i något politiskt parti. Helst en person med internationella meriter, till exempel en framstående teknokrat, någon med förflutet i en humanitär organisation eller en personlighet från kulturens värld. Man har till exempel föreslagit Mario Dragit, ECB-chefen, men han har omedelbart avböjt.
I Sverige har vi en monark som statschef. Spelar det någon roll? Kanske inte. Inför honom tvingas inte statsministern lämna tronsalen baklänges som Tony Blair tvingades göra fram tills för några år sedan i England.
Den svenske monarken är en leksak i händerna på ”svenska folket” som inte kan ha en särskilt stor självkänsla. Innerst inne måste han själv inse att han är, som människa, produkten av en konsekvent hjärntvätt från det han låg i vaggan. Det är just det faktum att monarken har tvingats avstå varje form av individualitet och personligt ansvar som den monarkistiske ”svensken” verkar sätta högt. Han är inte garant för någonting, bara en viljelös tjänare till den delen av folket i Sverige som inte inser det absurda i att tala om jämlikhet och fred och samtidigt hylla mordiska despoter, som till och med kallas landsfäder, och som i verkligheten är förebilder till dagens tyranner och terrorister.
Jag är född i ett land som gjort sig kvitt monarkin och valt en republikansk statsordning 1946 men har bott i Sverige i sextioett år. Jag håller högt idéerna från upplysningen och från den franska revolutionen (fast jag anser att Marseljäsen är en hymn som passar bättre för blodtörstiga krigshetsare än för sanna demokrater) och tycker också att Sverige lever upp till dessa idéer (jag tycker dock att ”svensken” skryter om sin förträfflighet när den påstår sig vara bäst på att leva efter dessa idéer). Därför tycker jag att det är absurt att man just i Sverige skall bevara en medeltida institution som syftar till att alienera ett halvt dussin svenska medborgare från födelsen.