Dags att införa republik

För ungefär 1000 år sedan var Olof Skötkonung den kanske förste svenske kung som styrde över ett någorlunda enat svensk kungarike. Han var också den förste kungen att döpa sig, och anlade Sigtuna som sin nya kristna huvudstad. Sverige blev ett kristet katolskt land, och ett valkungadöme – ”Svear äga rätt konung att välja, så ock att vräka”, som det stod i den gamla Upplandslagen – även om det nog var lite si och så med hur fredligt och demokratiskt dessa val egentligen gick till.

För snart 500 år sedan – den 6 juni 1523 – besteg Gustav Vasa den svenska tronen och satte därmed punkt för unionen med Danmark. Kort därefter blev Sverige protestantiskt, och ett arvkungadöme; kungen skulle nu inte ens på pappret väljas av folket, utan kungamakten ärvdes inom en och samma familj. Under de gångna 500 åren har kungarnas maktposition varierat högst påtagligt – från Stormaktstidens kungliga envälde till Frihetstidens maktlösa kungar och tillbaka till envälde igen – för att i modern tid kringskäras alltmer när Sverige blivit en parlamentarisk demokrati med allmän och lika rösträtt.

År 2000 skiljdes slutligen kyrkan från staten, varefter Sverige officiellt är att betrakta som en sekulär stat. Men monarkin lever kvar, trots att den alltmer framstår som en medeltida feodal anomali i ett land som annars gärna vill se sig som världens modernaste land och ett demokratiskt föredöme för andra. Men om regeringen rappar på sig lite grann – grundlagsändringar kräver ju två beslut av riksdagen med mellanliggande val – skulle det finnas chans att lagom till 500-årsdagen av Gustav Vasas trontillträde – 6 juni 2023 – sätta punkt för monarkin och utropa Republiken Sverige. Stefan Löfven skulle därmed göra sig historisk genom att vara den som 100 år efter allmänna rösträttens införande fullföljer den demokratiska omvandlingen av Sveriges statsskick, och därmed faktiskt också till sist genomför en central punkt i Socialdemokraternas egna partiprogram.

Huruvida den framtida presidenten ska väljas direkt av folket, eller utses av riksdagen, och om denne endast ska ha ceremoniella uppgifter eller även få vissa maktbefogenheter, kan ju diskuteras fram till dess. Vad ska då ske med kungafamiljen? Ja, den behöver knappast frukta att bli avrättad, till skillnad från några av deras mer olycksamma företrädare på andra håll. Önskar kungen fortsätta som statschef så är det fritt fram att kandidera i det första presidentvalet, ingen kommer att hindra honom från detta. Annars kan han ju dra sig tillbaka till något av de slott som är kungafamiljens privata egendom. F.d. Prins Daniel och f.d. Kronprinsessan Victoria vill kanske bosätta sig på Solliden för gott, och starta gymverksamhet och kafeteria för de besökare som även i fortsättningen kan tänkas ha vägarna förbi. Eller så vill familjen kanske återvända till sina franska rötter och återknyta kontakten med den franska grenen av familjen Bernadotte. Kungen kan då titulera sig ”medborgare Bernadotte”; kanske vill han rentav återuppta sin anfaders revolutionära aktiviteter i Frankrike och låta tatuera ”Mort au Roi” (Död åt Konungen) någonstans på kroppen när han nu äntligen blir fri att uttrycka sina egna politiska åsikter.

Åke Johansson
Vallentuna
Medlem i Republikanska föreningen