Låt även kungens anställda tala fritt

Regeringen lägger idag fram ett förslag om utökad meddelarfrihet, enligt Sveriges Radio.

Förslaget innebär att även den som arbetar inom privat vård, skola eller omsorg som är offentligt finansierad ska ha rätt att prata med media om missförhållanden inom verksamheten.

Blir förslaget verklighet, återstår i stort sett bara en offentligt finansierad verksamhet där de anställda tvingas hålla tyst: hovet.

Hovet är ingen myndighet, trots att verksamheten lever på skattepengar. Det innebär att man kan ge sina anställda precis så mycket – eller så lite – yttrandefrihet man vill. Kungen har valt att minimera den. Enligt uppgifter måste alla anställda skriva under ett dokument om tystnadsplikt.

Den verksamhet som ska representera Sverige, gör det med sämsta möjliga öppenhet och insyn.

Är det bra för bilden av Sverige? Eller är det, med yttrandefrihetsexperten Nils Funckes ord, ”otillständigt och omodernt”?

Om regeringen utökar meddelarfriheten borde det självklart omfatta kungahuset också. ”När verksamheten finansieras med offentliga medel måste skattebetalarna veta att verksamheten sköts med kvalitet”, som förra justitieministern Beatrice Ask sa när frågan började utredas.

Utan att kunna prata med hovets anställda blir det svårt att utöva normalt journalistiskt arbete gentemot kungahuset. Och vilken hermetiskt tillsluten verksamhet, som regelbundet anlitar PR-företag, skulle inte öka sitt förtroende med de goda förutsättningarna?

Uppenbarligen litar inte kungen på att folk skulle gilla det de fick höra, om hans anställda hade samma rättigheter som andra offentliganställda. Men kungens oro är inte skäl att undanta hovet från ett utökat meddelarskydd. Representerar man Sverige, står man för öppenhet – punkt.