I år är det dels 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs 1523, dels har Carl XVI Gustaf suttit som regerande monark i 50 år – längre än någon annan. ”Det är ett jubileumsår för hela svenska folket och därför bör jubileumsaktiviteter genomföras i hela landet”, säger hovmarskalk tillika arrangören Göran Lithell till Aftonbladet. Det hela ska tydligen firas med pompa och ståt.
Nej, det är inte ett jubileumsår för ”hela svenska folket”.
Medan många människor i samhällets bottenskikt lever ekonomiskt på marginalen, erhåller kungafamiljen förmåner som andra bara kan drömma om.
Republikanska föreningen har på ett föredömligt vis kritiskt granskat kostnader för kungliga hov- och slottsstaten. Carl Gustaf Bernadotte får apanage (det vill säga underhållsbidrag), som han själv avgör hur de ska fördelas. Det finns inga lagar som begränsar honom i det avseendet, eftersom han åtnjuter straffrättslig immunitet som regleras i 5 kap. 8 § regeringsformen.
Men inte bara det.
Kungliga slott ägs och förvaltas av staten. All renovering finansieras av Statens Fastighetsverk. Hovets enda uppgift är att ansvara för verksamheten.
Förklaringen bakom dessa egentligen anmärkningsvärda privilegier ligger i att det hela är ett historiskt arv. Det var Karl XIII som fick ett löfte 1809 om apanage i ”evärdeliga tider”, efter en statskupp. Men, som Republikanska föreningen också påpekar, det löftets rättsliga status har aldrig prövats.
Apanaget till kungafamiljen är 168 miljoner kronor i år (2023). Det motsvarar ungefär 15 kronor per invånare i Sverige.
Personligen ser jag inga principiella, juridiska, ekonomiska eller ideologiska skäl som rättfärdigar detta enorma slöseri med offentliga medel, särskilt inte i dessa ekonomiska kristider som drabbar vanligt folk över hela Sverige.
Filip Hallbäck