Idag uppmärksammas den internationella kvinnodagen över hela världen. Detta är inte den dagen då vi ska gratulera alla kvinnor för att de är just kvinnor. Det är en dag för att uppmärksamma de ojämställda förhållanden som än idag råder mellan kvinnor och män. Det är fortfarande så att kvinnor generellt får lägre lön än män, och #metoo-rörelsen visar tydligt att vi har en lång väg kvar innan jämställdhet till fullo är uppnådd. Att monarkin skulle vara en konservativ institution är knappast en nyhet för någon, och här berättar vi om två reformer för jämställdhet där monarkin varit kritisk och motarbetat utvecklingen. Den ena är en milstolpe i svensk historia, och den andra berör bara en familj, men bär på en stark symbolik.
I Sverige har kvinnor fått rösta sedan 1921. Vi var det sista nordiska landet att ge kvinnor och män samma rättigheter att välja sina folkvalda. Den dåvarande kungen, Gustaf V, som vid den här tiden hade en stor makt i samhället och politiken, såg rösträtten som ett potentiellt hot då den skulle kunna leda till en försvagad kungamakt om både kvinnor och fattiga gavs rösträtt. Än så länge kunde bara samhällets mest bemedlade män rösta, och där fanns ett starkt stöd för monarkin. Om kvinnor och fattiga gavs samma rätt att rösta så skulle de rika männen snabbt hamna i minoritet och därmed riskera att förlora en stor del av sin makt. Under början av 1900-talet växte de socialdemokratiska och liberala idealen, och flera europeiska monarkier ersattes med republiker. Men det var den ryska revolutionen 1917 som till slut fick kungen och hans supportrar att ge efter. Det var rädslan för en svensk revolution som gjorde att man till slut gav de svenska kvinnorna rösträtt 1919, mot kungens vilja.
Vi spolar fram bandet 60 år och kommer då till en annan reform och en annan kung. Den här gången handlar det om kvinnlig tronföljd och den nuvarande kungen, Carl XVI Gustaf. Redan under Silvias första graviditet fanns en diskussion om att reformera tronföljden så att det förstfödda barnet, oavsett kön, skulle ärva tronen. Fram till dess hade endast kungens manliga arvingar kunnat ärva tronen. Kungen motsatte sig reformen och ansåg att kvinnor endast skulle kunna ärva tronen om det inte fanns några manliga arvingar, som i Storbritannien och Danmark. På så vis skulle en kvinnlig arvinge åtminstone kunna rädda den Bernadottska monarkin från att dö ut, men vår statschef ansåg att posten skulle innehas av en man i den mån det var möjligt.
Beslutet om kvinnlig tronföljd kom 1980, då den dåvarande kronprinsen Carl Philip ännu inte fyllt ett år. Kungens motstånd till lagändringen vad tydlig när han intervjuades i Vestmanland läns tidning samma år. – Själv vill jag ha min son Carl Philip som efterträdare, säger han i intervjun. Han ger också reportern sin bild av vad svenskarna tycker i frågan med kommentaren ”jag är säker på att majoriteten av svenska folket vill ha en kung på tronen.”
Båda dessa exempel utspelar sig i en annan tid, då jämställdheten såg annorlunda ut. Är det därför rimligt att ta upp dessa exempel som tecken på en dålig kvinnosyn? Ja, det är rimligt. Kvinnlig rösträtt hade varit uppe för diskussion sedan mitten av 1800-talet, och 1913-14 hade man samlat in 350 000 namnunderskrifter för att få till en förändring. Det faktum att Sverige var det sista nordiska landet att införa kvinnlig rösträtt visar att frågan varken var ny eller kontroversiell. När en reporter 2003 passade på att fråga kungen om hans åsikt om kvinnlig tronföljd så svarade han genom att kalla lagändringen ”lustig”.
Sen har vi förstås den där gången då kungen vände blad, efter att kaffeflickorna kommit fram i ljuset, och vännen Anders Lettström som försökte köpa en dementi för att misskreditera de skadliga uppgifterna som kommit fram. För att inte tala om den där gången då UD tröttnade på att vara kungen hallick, eller kungens besök på strippklubb under OS i Atlanta -96, som han dock förnekar att det ska ha inträffat.
Ja, monarkins historia kan kallas många saker. Men jämställd är inte en av dem.