När det romantiska skimret bleknar

I år firas jubileum för Sveriges kung och drottning. Carl XVI Gustaf fyller åttio år på valborgsmässoafton och i juni firar kungaparet guldbröllop då det är femtio år sedan de gifte sig.

Återigen kommer paret att färdas med kungaslupen Vasaorden på Riddarfjärdens vatten och med hästanspänd kortege genom Stockholms gator. Det blir dagar av hedersbetygelser, saluter, galaföreställningar, pompa och ståt. Alltsammans så otroligt välregisserat att jag som så många gånger tidigare undrar om jag befinner mig i ett skådespel eller i en chimär.

Det vilar åtminstone ett romantiskt, nästan sagolikt, skimmer över kungahuset. Jag tror det avspeglar människans längtan efter en idealisk och symbolisk värld.

Samtidigt framstår denna lyxfamilj som en av Sveriges största influencers. Snälla reportage visas året runt i medier som SVT och TV4. Uppdragen, resorna och högtiderna. Inklusive fritiden som bland annat består av älgjakter, skidåkning, båtliv och bilsport. Drottningens och prinsessornas hattar, kläder, glittrande smycken och tiaror tilldrar sig ett särskilt intresse.

Folkets förtroende för monarkin verkar stort enligt den senaste opinionsundersökningen av Medieakademin. Kungahuset anses vara en viktig symbol för stabilitet i en osäker värld och ett kulturarv som är viktigt att bevara och värna om. Knappast något parti driver frågan om republik. Snarare solar sig politikerna och makteliten i glansen.

Men det romantiska skimret bleknar betydligt när jag inser att monarkin inte riktigt går ihop med ett demokratiskt samhälle byggt på principen om jämlikhet och allas rättigheter och skyldigheter. Landets högsta ämbete baserar sig på ärvda privilegier och överhöghet, en kvarleva från ståndssamhället och den feodala tiden.

Likhet inför lagen gäller inte eftersom kungen har en särskild juridisk ställning med “straffrättslig immunitet” enligt regeringsformen. Ett VIP- undantag som jag ser som absurt – ingen borde stå över lagen. Och trots att institutionen finansieras av staten och skattebetalarna omfattas den inte av offentlighetsprincipen fullt ut.

Apanaget, det statliga anslaget till kungliga hov- och slottsstaten, ligger i varje fall på drygt 190 miljoner kronor, och det begärs inte sällan extra pengar. Senast 15,3 miljoner i ett budgetunderlag till regeringen. Ekonomin beskrivs som ansträngd och pengarna ska bland annat täcka ökade kostnader för drift och säkerhet.

Ibland sägs att det svenska kungahuset ändå är ganska harmlöst. Men jag kommer till en annan uppfattning och vill se bortom fasaderna. Söka autencitet snarare än sagovärldar. Kungen saknar visserligen formell politisk makt genom Torekovskompromissen som slöts mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna (1971). Monarken fick en roll som ceremoniellt och symboliskt överhuvud i Sverige. Men han besitter en mera informell eller sublim exklusiv makt med stort inflytande och överhöghet. Historieprofessorn Dick Harrisson konstaterar att vi har en kung som åtnjuter mer inflytande i opinionsbildning än andra tidigare monarker i svensk historia läser jag i antologin “För Sverige – Nuförtiden” som utgavs inför kungens 60-årsdag.

Frågan är om monarkin alltid är värd att bevara. Klart är att i en levande demokrati behöver vi se bortom romantikens skimmer. Skimret är visserligen vackert, men inte heligt.

Susanne Liljedahl,
skribent