Monarkin – en statlig teater

Jag är nästan säker på att en stor del av världens befolkning fruktar att galningen i Vita huset skall tappa fattningen och trycka på den röda knappen. Jag tror också att många monarkister i Sverige vill ta honom som exempel på vad som händer om ”vilken dåre som helst” kan bli utnämnd till statschef i allmänna och demokratiska val. Se där, säger många av mina monarkistiska vänner, fördelen med att fostra ett barn från allra första början till att fatta betydelsen av begreppet folkvett. Se där, fördelen med att ha en statschef som från början tränas att se sig själv som en folkets beskyddare.

Jag medger att en del presidenter har alldeles för mycket makt och att det är absurt att ge makten att starta krig och skicka iväg dödliga raketer åt en enda person. Nu vet jag inte riktigt vilken makt Putin och Trump förfogar över, men jag föreställer mig att ingen kan stoppa dem om de anser sig ha en anledning att trycka på den röda knappen. I Italien säger man att också fransmännen ger sina presidenter alldeles för mycket makt och att de egentligen är monarkister förklädda till republikaner. Nog finns det gott om presidenter som har givits absurt stora maktmedel och som kan bli farliga för sitt eget folk och för världen.

Jag förstår att människor i Sverige i stort sett är nöjda med att ha en ur politiskt, kulturellt och socialt hänseende fullständigt impotent statschef som inte kan göra en fluga förnär, utan som får nöja sig med att spela den roll av ledande underhållare och av levande ornament som den svenska grundlagen har tilldelat honom och hans familj. Själv känner jag mig trygg i vetskapen om att svenska politikers makt är begränsad och kontrollerad av flera demokratiska institutioner. Jag kan inte tänka mig att det finns, på den svenske statsministerns kontor, någon röd knapp som han allena har rätt att trycka på om han tycker att det passar. Ett republikanskt Sverige måste förstås bibehålla denna ordning.

Det har snart gått 50 år sedan den svenske monarken berövades ”rätten att allena styra riket”. Anledningen till att jag vill avskaffa monarkin är inte för att Carl Gustaf Bernadotte har för mycket makt. Det är för att jag anser att ett verkligt öppet och demokratiskt samhälle omöjligen kan acceptera att ens en enda av de egna medborgarna räknas till ett själlöst ornament av staten själv. Jag kan inte tänka mig att Annie Lööf, Ebba Busch Thor, Stefan Löfvén, Ulf Kristersson eller Jimmy Åkesson skulle vilja låta någon köpa deras medborgerliga rättigheter, inte ens för ett rejält försörjningsstöd på hundratals miljoner. Självklart förstår dessa politiker att de demokratiska rättigheterna som gäller i en öppen, liberal demokrati inte kan vara selektiva.

Självklart förstår de som vuxit upp i ”en av världens främsta demokratier” att Carl Gustaf Bernadotte & co inte kan stå över lagen och inte heller kan berövas sina medborgerliga rättigheter eller ges orimliga privilegier. Jag kan inte heller tänka mig något annat om våra politikers förmåga att förstå än att de själva aldrig skulle acceptera att ett av deras egna barn tvingades in i en bestämd trosuppfattning redan vid födseln. Att de låtsas som det regnar och dödar denna fråga genom en hycklande tystnad har dock sin förklaring.

Att det svenska politiska och kulturella etablissemanget håller fast vid monarkin är ganska förståeligt. Det behöver i sin propaganda en myt om att den svenska nationen har en flertusenårig sammanhängande historia. En myt som man tror tjänar till att hålla nationen enad och som man tror kan göra abstrakta begrepp som ”svenskheten” och ”de svenska värderingarna” förståeliga till och med för alla medborgare. En myt som gör Engelbrekt Engelbrektsson och Gustav Vasa, en notorisk och girig falskspelare, till landsfäder och till hjältar.

Pelagius av Asturien var en lika falsk ”historisk” person som används än idag för att vårda och bevara den spanska rojalismen och nationalismen. I England har man valt ut bland annat mördarna Henric VIII och Elisabeth I som landsfader och landsmoder. I Frankrike valde man en annan megaloman och patologisk krigshetsare som inte nöjde sig med att få vara bara kung: Napoleone Bonaparte. Andra kungahus har också hållit sig framme när det gäller att lura människor att tro att historien är ett kontinuum. Mussolini själv, som inte kallade sig kung men som likväl var det, tog ett rejält steg tillbaka i historien och utnämnde italienarna som direkt härstammande från de ädla trojanska hjältarna Anchises och Aeneas.

Jag undrar om de svenska ”kungligheterna”, som har historien i sitt eget vardagsrum, inser detta. Jag undrar om de ser att de är redskap i händerna på ett cyniskt politiskt, kulturellt och socialt etablissemang. Jag undrar om Carl Gustaf Bernadotte, och inte minst hans skärpta dotter, är tillfreds med att vara ornament uppbundna av atavistiska riter som för en vanlig frihetsälskande svensk borde kännas kvävande. Jag undrar om miljonerna verkligen motväger det utanförskap som människor som ständigt blir tillsagda att inte ha åsikter och som inte ens får tro på det de vill måste känna. För mig är min personliga integritet och värdighet tätt sammankopplad med mitt behov att känna mig så fri och oberoende som mitt samvete kräver. Eller kanske är det bara jag som tänker så. De själva kanske stortrivs med hur de har det. De själva har kanske blivit fullständigt alienerade och funnit sig tillrätta i sin roll som statsmarionetter.