Symbol eller ornament?

Enligt en historiker (Anders Dybelius) som uppträdde i ett program i Vetenskapsradion På djupet är kungen mycket framgångsrik när det gäller försäljningen av svenska produkter i utlandet. Han har varit med många gånger som ledare av handelsdelegationer som tagit många order med sig hem. Hur Tyskland, Frankrike och många andra länder som är republiker lyckas ordna sina affärer med andra länder måste vara obegripligt för professorn. Att någon skulle göra internationella affärer värda miljarder för att behaga en kung eller för den delen en president och inte av egenintresse är en av de många skrönor som spridits i åratal i Sverige av dem som vill ha monarkin kvar.

En annan sak som samme historiker hävdade var att monarken är en symbol för ”Sverige”. En person som saknar religionsfrihet, friheten att uttrycka sig om samhället och om politiken och som samtidigt står över de flesta lagar är i mina föreställningar en mycket dålig ”symbol” för de värderingar som påstås gälla i det land som säger sig stå främst i världen när det gäller de grundläggande socialliberala demokratiska rättigheterna. Långt ifrån till att vara en symbol för en socialliberal ideologi är monarkin en politisk anomali som ”svensken” än idag klarar av att leva med. En rest av ett totalitärt system som många länder insett och avskaffat. En anomali som dröjt sig kvar i det ”svenska” imaginära och som blivit integrerad i idén om ”svenskheten” och i nationalchauvinismen.

I det program som jag hörde sa i alla fall professor Mikael Alm något som lät mera trovärdigt: Att det inte skulle ta många år tills de kungliga skulle tröttna på att leva symbolliv. De skulle så småningom inse att liv var något som inte kunde levas genom att endast följa regler och former som tvingades på de enskilda människorna av ”traditionen” och framför allt av ”folkets” förväntningar på monarken och på hens familj. Man nämnde Harrys och Meghans uppror som en händelse som vittnade om den stress som monarker och deras närmaste lever under.

Till ett symbolliv tränas tronarvingen från samma stund hen kommer till världen. Från allra första stund i livet indoktrineras kungabarnen att tro att deras roll är given av historia och tradition. Det fås att tro att deras liv är förutbestämt av något som bara kan kallas ödet. Att de på något sätt är utvalda. Hur detta kan ske utan att förvränga varje form av rimlig verklighet och på ett sätt som inte orsakar vanföreställningar, alienation och psykiska skador hos dessa barn förstår jag inte.

Att den pågående alieneringen av Estelle är något som går tvärtemot allt som svensk barnuppfostran framställer som fundamentalt för utvecklingen av barn till fria individer kan inte ens den mest övertygade rojalist förneka. Att de kungliga är fångar i ett system som räknar dem i stort sett som djur på en cirkus, vars uppgift är först och främst att bli beskådad och fantiserad om av ”folket”, står också helt klart när man ser hur det offentliga handskas med prins- och prinsessförlovningar, bröllop och födslar.

Men är det verkligen en symbol för ”nationen” monarkisterna ser i monarken? Är det inte snarare så att ”svensken” ser i monarkin en rest av en gammal maktordning som inte går att förena med tanken om en socialliberal demokrati i tiden? Är det inte snarare så att monarkisten i gemen ser monarken, hens familj och hens entourage som någon sort prydnad, ett ornament för nationen? Ä det inte så att de svenska media ser i monarkin ett sätt att tjäna pengar och att visa fram den som en form av underhållning?

Och så finns en del nostalgiker som inte bara vill ha monarkin kvar för alltid men som också skulle vilja gå tillbaka till tiden före 1974 då monarken ägde rätten att allena styra riket och då hans underskrift behövdes för att lagar skulle antas av riksdagen. Vilka de är kan man bara gissa men troligen är de delar av en politisk, ekonomisk och kulturell elit som än idag tror sig reflektera den hovliga glansen.

Det är dags att Carl Gustav Bernadotte håller vad han lovat: ”MED SVERIGE I TIDEN” och att han och hans arvingar inte längre accepterar rollen som symboler och ornament utan räknar sig själva som fria medborgare bland fria svenska medborgare.

Ettore Nobis,
Lund