Ikonoklaster

Medlemmen Ettore Nobis skriver om historierevisionismen kring några
av våra kungar och vikten av att göra upp med sin historia.

Gustav Vasa ville sudda bort bilden av Katolicismen ur sitt rike genom att utplåna inte bara en mängd artefakter, som böcker och bilder, men också genom att riva kyrkor och kloster. Av en del oersättliga handmålade manuskript lät han helt enkelt producera nytt papper. Gustav Vasa var i och för sig en primitiv rövarkung så som Lars Olof Larsson beskriver honom i sin bok Gustav Vasa: landsfader eller tyrann? Också Magnus Nyman i sin bok Förlorarnas Historia beskriver ingående Sveriges första Vasakungs gränslösa girighet och förstörelselustan.

Jag upphör inte att förvånas när jag ser att Sverige, en av världens mest utvecklade demokratier, har valt två tyranner som just Gustav Vasa och Gustav III till sitt ansikte utåt. Till och med den mycket partiska artikeln om Gustav III i Wikipedia beskriver honom som en envåldshärskare och slavhandlare. Att Svenska akademiens ”beskyddare” kan likställas med nutida tyranner som Mussolini och Franco tror jag ingen historiker skulle motsäga.

Är det någon mening med att kasta statyer av tyranner i sjön eller att måla över tavlor som föreställer deras kriminella stordåd med röd färg? Är det meningsfullt att skända påvar, kejsare, kungar och andra förtryckare, mördare och rasister? Om jag bara lät mina enklaste impulser styra så är jag helt med i den känslostorm som motiverar den afroamerikanska vreden i USA. Jag kan tänka mig att det var samma sort gränslösa indignation mot hyckleriet som styrde de romare som 1559, när påven Paul IV just dött, halshögg hans staty.

Till skillnad från många andra människor har jag aldrig drabbats personligen av tyranners våld. Visserligen har jag bott i Mussolinis Italien mellan dagen då jag föddes 1937 tills fascismens undergång 1945 men annars har jag levt i länder som varit och är demokratiska. Min aversion för Gustav Vasa, Karl IX, Gustav II Adolf, Gustav III och världens alla andra kungar har inte alls att göra med någon skada som de har åsamkat mig, utan med min absoluta vägran att acceptera den dubbelmoral som gör att de monarker jag vänder mig emot inte var annat än då tidens Mussolini, Franco, Amin, Kim Jong-un, Bashar al Assad, Saddam Hussein och till och med Stalin och Hitler.

För att motivera kungarnas göranden använder dagens historiker samma relativiserande argument som dagens extremister till höger och till vänster. Kungarna var bara ”barn av sin tid”… Det går inte att ställa till svars människor som levde för hundra och till och med tusentals år sedan… Med ett sådant sätt att tänka är jag inte överens.

Moralen som förbjuder mord och övergrepp har funnits på plats i tusentals år. Vi har inga svårigheter idag med att fördöma Nero, Caligula och inkvisitionen. Till och med rasismen, kolonialismen och slaveriet. Vi inser att häxprocesserna var vidriga brott och vi fördömer alla de som i sin mordiska, fanatiska iver uttalade domarna och genomförde avrättningarna.

Ingen skulle idag acceptera att Mussolini, Hitler eller Stalin fick gator och torg uppkallade efter sig. Ingen skulle acceptera att deras missgärningar skulle återges som hjältedåd i skolböckerna. Vi skulle protestera om någon beryktad rasist från tjugo-, trettio- och fyrtiotalet skulle visas fram som föredöme för de unga. De allra flesta av oss blir tvärtom upprörda när Vit makt-rörelsen visar fram sina skambesudlade symboler. Men när det gäller kungarna går det bra att hylla mord och förtryck. Det är detta fullständiga hyckleri som jag inte kan acceptera.

Det finns personligheter från en tid som just svunnit som många i väst ses som hjältar men som i vissa andra länder istället ses som rabiata rashatare. Winston Churchill är en sådan. I boken Churchill’s Secret War kan man läsa hur han föraktade indierna. Man kan läsa att han såg dem som något lika värdelöst som svin eller apor. Madhusree Mukerjee som skrivit boken sparar inte en gnutta av sitt hat mot honom när hon lägger ut texten och anklagar honom för att ha orsakat tre miljoners bengaliers svältdöd år 1943. Jag kan tänka mig att det finns många människor i de före detta kolonierna som upplever samma känslor mot de forna förtryckare och mot deras barn som än idag utsuger dem och frossar i de fördelar som deras föräldrars brott fört med sig.

Men är Stockholms ström den plats där vi skall gömma vår skam? Knappast. Skammen kan bara suddas ut med botgöring. Med erkännande om alla människors lika värde och lika rätt. Med en rotlös intolerans mot rasism och förtryck av andra människor. Med konkret deltagande i förre detta koloniers, inklusive Lappland, utvecklig och frigörelse. Statyerna, som sällan är av konstnärligt värde utan främst representationer av banal och tillgjord fåfänga, skall förses med information som bryter mot den tradition av historieförfalskningar som gällt hittills. De unga skall förstå sambandet mellan ord och handling. De skall förstå att våra moraliska värderingar också gäller för dåtidens tyranner.

Förtryckarnas historia har gällt hittills också i Afrika, Asien, Oceanien, USA och i världen i övrigt. Nu har tidernas ändrats i och med att de förtryckta börja skriva sin egen. Vi börjar se dess konsekvenser.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna, krönikorna och uppropen genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev. Skickas ut en gång i månaden.