Frankrikes öde

”Frankrikes öde” är rubriken på en ledare om presidentvalet i tidningen Le Figaro. Att välja statschef är här ingen liten sak.

Vi står framför en storbildsskärm på Place de la Bastille. Tusentals människor viftar med olika flaggor, några håller upp Frankrikes flagga. Frankrike är en republik, och en stolt sådan. Här är den politiska debatten vital. Presidentvalet är viktig händelse. Vi står mitt i detta politiska drama. Känslorna svallar. Det är en öppen valvaka. Högerpartiets och Sarkozys väljare visar stor besvikelse och gråter öppet inför tv-kamerorna. Socialistpartiets och Francois Hollandes väljare visar istället spontana glädjeyttringar över den förestående segern, både på bildskärmen och runt omkring oss. Det är en stor folklig uppslutning med människor i alla åldrar.

Detta är den andra valomgången. Ingen av de tidigare kandidaterna har fått mer än 50 % och därför hålls ytterligare ett val. De enda som återstår är Sarkozy och Hollande. De två kandidaterna har närmast motsatt uppfattning i många frågor.

Alla som vi talar med tycks ha en uppfattning om vad presidenten gör och hur det påverkar landet. Till skillnad från många andra länder har nämligen Frankrike så kallad semi-presidentialism. Presidenten har en realpolitisk makt och tillkännager bland annat nya lagar. Han eller hon utser även en premiärminister som i praktiken måste ha nationalförsamlingens stöd. Vidare kan presidenten utlysa nyval en gång per år. Slutligen är presidenten överbefälhavare och den ende som har mandat att använda kärnvapen.

Även om presidenten som person uppmärksammas stort så är hans eller hennes politik också viktig. Därutöver förs en diskussion om Frankrikes nuvarande konstitution, den femte republiken. Parti de Gauche, vänsterpartiet, vill införa en sjätte republik. Bland annat lyfts frågan om att presidenten inte ensam ska kunna proklamera krig. Presidenten är dock inte bara en politiker. Presidenten representerar Frankrike. Statschefen utgör för många en enande symbol. Inte helt olikt situationen i en monarki som Sverige, men med en viktig skillnad. Fransoserna väljer sin statschef på demokratisk väg. Alla vi möter är stolta över det.

Går det att kritisera den högt uppsatte presidenten? Eller är det bara att vända blad, som i Sverige? Nej, det är inte ovanligt att den sittande presidenten utsätts för kritik i fransk press. Demokratisk legitimitet åstadkommer nämligen något som en monarki aldrig kan göra. Uppriktighet, i motsats till fjäsk och underdånighet.

Vive La République!

Republikanska föreningens delegation i Paris,

Tariq Bacchus, Leonard Heed, Lars Fritzson, Eva Ling, Oskar Jalkevik, Robert Hedbäcker