Kvinnor som svenska presidenter tillhör framtiden

KRÖNIKA. Vore det att betrakta som en sorts feministisk seger om fler kvinnor tar plats vid kungatronen? Jag tänker på exempelvis Elizabeth II som varit regent i över 70 år (!), längre än någon annan i Storbritanniens historia. Tidigare erhöll drottning Victoria det rekordet.

För egen del är mitt enkla och korta svar nej. Jag anser att det är en närmast omöjlig ekvation att kalla sig feminist och rojalist på samma gång. Att vara feminist handlar om att eftersträva jämställdhet, något som i sin tur handlar om att stärka demokratin. Om man menar allvar med att alla människor är födda med lika värde och rättigheter, då förblir monarkin en omöjlighet att rättfärdiga på feministiska grunder.

Monarkin är ett förlegat hierarkisystem, som kantas av bristande transparens och exploatering maskerat som tradition. Överhuvudtaget borde det inte höra till 2000-talet att Sverige fortfarande har en statschef som tillsätts via arv, som står över lagen och som tvingas till att uppfostra sina barn i en grundlagsfäst tro.

Införandet av republik kommer emellertid att medföra nya utmaningar. Men, som så många har sagt före mig, demokrati är mer än ”bara” allmänna val var fjärde år. Demokrati handlar om delaktighet och inflytande. Det är inget färdigbyggt projekt, utan något i en ständig utveckling. Utifrån ett feministiskt perspektiv kommer en central utmaning i en svensk republik givetvis att handla om representationsfrågan. Den dag Sverige blir en republik vore det fantastiskt att påbörja ett feministiskt axiom, som innebär presidentposten vanligtvis företräds av kvinnor.

Detta är ingen omöjlighet. Man kan blicka på Sveriges representanter i EU-kommissionen. Sedan 1995 har Sverige haft en stolt tradition att nominera kvinnor till EU-kommissionen: de har hetat Anita Gradin, Margot Wallström, Cecilia Malmström och sedan 2019 är det Ylva Johansson. Förutom att alla dessa givetvis varit tillsatta tack vare sina tidigare meriter, så har det funnits ett starkt symbolvärde att kvinnor tar plats i mansdominerade sfärer. Sedan kan man alltid diskutera vad den politiska makten används till, men man ska inte underskatta representationsfrågan.

Visst finns kvinnliga regenter som varit skickliga på sitt ämbete, till exempel drottning Silvia. Det ska inte förnekas. Men det vore mer önskvärt i framtiden att fler kvinnor från olika bakgrunder fick dela på makten. En statschef bör alltid tillsättas via öppna, demokratiska val och förvalta sitt förtroendeuppdrag under en begränsad mandatperiod. Samma person bör kunna avsättas på demokratisk basis.

Filip Hallbäck
Feministisk debattör