Är Nationalmuseum en filial till hovet?

Nationalmuseum fick igår kritik från Kulturnyheternas designkritiker Dennis Dahlqvist, som ifrågasätter museets beslut om att ta in Carl Philip Bernadottes nya glaskaraff i den permanenta samlingen.

Carl Philips designintresse finns det inget skäl att ifrågasätta. Men han ska förstås verka på lika villkor som andra konstnärer. Tyvärr är Nationalmuseums beslut ytterligare ett exempel på kungligt fjäsk i allmänhet och från Nationalmuseums sida i synnerhet.

Nationalmuseum är en statlig myndighet och ska inte påverkas av vare sig sina finansiärer eller andra informella band. Men i verkligheten är banden med hovet starka. En kunglig stiftelse är en viktig finansiär. Kungen delar också regelmässigt ut sin finaste medalj till Nationalmuseums överintendent – alla sedan 1989 har fått den. Kungafamiljen inviger ofta utställningarna.

Listan på motprestationer är ganska lång.

2010 tog Nationalmuseum in Carl Philips silverbestick i samlingarna.

Samma år tog de in glasen som designades till Victorias och Daniels bröllop i samlingarna.

2010 firades också att det var 200 år sedan Johan Baptiste Bernadotte valdes till tronföljare. Då ställde Nationalmuseum upp med en utställning med kungliga porträtt, som skulle visa ”hur samhällets stöttepelare speglas i konsten”.

De tar också gärna in kungliga föremål – utan att det på något sätt ligger i museets uppdrag – om de doneras av kända kungavänner.

På samma sätt har kungafamiljen fem unika stolar att sitta i när de besöker Nationalmuseum – donerade av en annan känd kungavän.

Frågan är vad kulturministern säger – är det här en nivå som passar på Sveriges största konstmuseum?

Med sådana intima förbindelser med kungahuset – är museets ledning kapabel att inte låta sina konstnärliga bedömningar påverkas?