Historikern Jonas Nordin betecknade vår monarki som instrumentell, vid ett seminarium på Kulturhuset den 2 juni, anordnat av Institutet för Framtidsstudier. Enligt en annan inledare, statsvetaren Cecilia Åse, är kungafamiljen just ett redskap: en symbol för nationen Sverige. Den heterosexuella kungliga kärnfamiljen kopplar med sin ärftlighet samman familjesfären med nationen och binder ihop vår historia. Så skapas, enligt statsskicket, vår nationella identitet.
Är det vettigt att utveckla en nationell identitet på detta sätt? Att cementera familjemönstret med en kunglig traditionell kärnfamilj, när vi i våra lagar samtidigt gör det möjligt för homosexuella att ingå äktenskap och skaffa sig barn genom adoption eller provrörsbefruktning? Den ärftliga monarkin kan ju ge upphov till en homosexuell arvinge som vill gifta sig med någon av samma kön och adoptera eller skaffa egna barn på annat sätt som lagstiftningen tillåter. Måste man inte då ändra lagen om kungafamiljen i linje med övriga lagar som gäller för vanliga människor? Samma fråga kan man för övrigt ställa i det fall en arvinge skulle beteckna sig som icke-kristen. Måste inte den lag som säger att monarken ska vara kristen också då ändras?
Poängen med vår monarki är enligt Cecilia Åse, att den som symbol avpolitiserat vår nationella sammanhållning. Något liknande gäller för religionen: med sekulariseringen har också den skilts från politiken. Men innebär inte vår monarki att man bakvägen för in ett annorlunda politiskt synsätt på både familj och religion, än det som gäller enligt andra lagar? Vår nationella symbol – kungafamiljen – ska ju vara traditionell kärnfamilj och monarken ska vara kristen. Hur går detta ihop? Varför har vi en nationell förebild som på viktiga punkter strider mot principer som fått styra vår lagstiftning om äktenskapsförhållanden och religion? Ska vårt statsskick få ha sådana konsekvenser?
Jonas Nordin tyckte under seminariet att man kunde se den offentliga institutionen monarki som ett konstverk. Visserligen lika irrationell som fotboll, och en praktisk lösning för att sprida nöje och glans, men knappast som ett demokratiskt problem. Frågan är bara: vilket budskap ger detta konstverk? Vilka biverkningar har det?
Om man bygger den nationella identiteten på en kungafamilj, får man med aristokratiska kvarlevor i symbolen. Familj, blodsband, arv och heder är begrepp som är förknippade med den typ av ära som i extrem form kräver hedersrelaterade mord. Att göra en kungafamilj symbolbärande för nationen, är att utforma vår samhällsrelation fysiskt och bemänga symbolen med den vertikala innebörd som aristokratisk familjeära utgör. En fader eller moder som överhuvud med familjens heder som främsta värde, är budskapet som symbolen förmedlar. Ett modernt samhälle måste i stället bygga på horisontella relationer människor emellan och ha symboler därefter, och göra sig oberoende av anor som historiskt hänger samman med familjebegreppet. Medborgare i moderna samhällen har ett avtal – ett fördrag – som innebär att vi ska möta varandra jämlikt. Vi ska i vårt offentliga liv inte vara lojala mot familjen utan mot varandra – fördragsparterna, dvs. de andra medborgarna. Ska vi ha en symbol för detta, får den inte kopplas ihop med en institution som familjen, där hedern står i fokus. I stället måste vi finna en symbol där ömsesidig hederlighet står i centrum.
Vi hör inte längre samman på ett etniskt sätt i det här landet. Vår samhörighet skapar vi etiskt som individer, utan att känna oss underdåniga en symbol som ter sig främmande för oss. Vi förverkligar vårt eget öde, behöver ingen frälsning eller den friköpning som maktlösa slavar en gång kunde ernå genom kristendomen i det romerska riket. Någon herre, eller fader eller moder med familj, som symbol för nationen behövs inte för att vi ska känna oss fria att fajtas sinsemellan i politiken. Den typ av slavmoral som finns under herrar av olika slag, har vi för länge sedan lämnat bakom oss.
Olof Palme kallade monarkin en plym, dvs. en dekoration med aristokratisk innebörd. Denna symbol är inte så politiskt oskyldig som man kan tycka och bör därför bytas ut. Den viktiga frågan blir då: hur ska en ny symbol se ut, värdig ett modernt, demokratiskt samhälle som Sverige?
Att utforma en sådan ny symbol blir nu vår viktigaste uppgift som republikaner.