DELA PÅ FACEBOOK (0)
DELA PÅ Twitter
MEJLA TILL EN VÄNTorekov 1971. Det är en solig augustimorgon och fyra vita badrockar styr stegen ner mot Morgonbryggan för ett dopp.
De flesta turisterna har lämnat den skånska badorten för staden och jobbet igen, men för de fyra morgonpigga figurerna har arbetet just börjat.
Det är representanter för de fyra största riksdagspartierna – moderaten Allan Hernelius, socialdemokraten Valter Åman, folkpartisten Birger Lundström och centerpartisten Bertil Fiskesjö – som kommit hit för att lösa ett gemensamt problem: den svenska monarkins vara eller icke vara.
Frågan om regeringsformen var långt ifrån ny, men hade aktualiserats i och med att grundlagarna i mitten av sextiotalet genomgick en allmän revidering. Men läget var knepigt. Socialdemokraterna hade visserligen väckt den motion som lett till mötet i Torekov, men hade under många år låtsats som om det regnade varje gång någon påtalade att kravet om republik faktiskt fanns i deras partiprogram.
Dessutom var en stor majoritet av svenskarna på 1970- talet positiva till kungahuset. Taktiskt tänkande politiker över hela skalan insåg att partier som medverkade till monarkins avskaffande begick politiskt självmord. De fyra politikerna skickades därför ner till Bjärehalvön med ett officiellt uppdrag, men även med en uppmaning från partikamraterna: se till att hitta ett sätt att både äta kakan och ha den kvar!
Även om jag själv är republikan insåg jag det omöjliga i situationen
Bertil Fiskesjö är den enda av de fyra politikerna som fortfarande är i livet. Han minns det som ganska lätt att komma överens med de andra partierna.
– Tradition och folkvilja vägdes mot argumentet att monarki är odemokratiskt. Men även om jag själv är republikan insåg jag det omöjliga i situationen. Det parti som hade drivit frågan om republik hade varit utplånat i nästa val, säger han.
Resultatet blev den så kallade Torekovskompromissen som trädde i kraft 1975. Formuleringen i 1809 års regeringsform ”konungen äger att allena styra riket” ströks och kungen fråntogs sina politiska uppgifter.
Statschefskapet kom nu att handla om en mer svävande roll, om bandklippningar, cocktailpartyn och att ”sälja in Sverige” i världen. Den allmänna åsikten bland politiker var att kompromissmakarna hade lyckats. Kungen var oskadliggjord – men kvar på slottet. En politisk kollaps hade med nöd och näppe undvikts. Statsminister Olof Palme presenterade stolt den reviderade regeringsformen för svenska folket, där monarkin beskrevs som en formalitet, något som enkelt kunde avskaffas genom ett ”penndrag”.
Kompromissen var första fasen i den tvåstegsmodell att införa republik som många politiker räknade med. Men fas två visade sig vara förtvivlat svår att komma till skott med. Inget parti har varken förr eller senare helhjärtat vågat lyfta Olof Palmes berömda penna.
Mats Einarsson, som tillsammans med Jesper Svensson, häromåret presenterade Republikanska föreningens grundlagsutredning, menar att kompromissmakarna i Torekov litegrann försatt möjligheten att genomföra republik fullt ut. Även om han inte underskattar kompromissens betydelse, menar han att ett visst momentum gick förlorat. Kanske gjordes det till och med svårare att genomföra republik i framtiden.
– Tanken hos de principiella republikanerna var att göra kungen till en symbolfigur utan makt för att sedan lättare kunna avskaffa honom. Tyvärr fungerade det delvis tvärtom. Många svenskar har i dag svårt att engagera sig i monarkifrågan av just den anledningen – att kungen inte har några formella befogenheter. På det sättet var kompromissen ett misslyckande. Trots goda intentioner innebar den i slutändan att monarkin bevarades, säger han.
Även om de republikanska sympatisörerna i Sverige blir allt fler, är ett genomförande av republik fortfarande en het potatis i riksdagen. De verbala krumbukter politiker använder för att lirka sig ur monarkifrågan är värdiga utbrytarkungen Houdini. Att politiker inte velat väcka den björn som sover har ett antal orsaker. Många svenskar är dåligt insatta i hur alternativet till en monarki skulle se ut – vilket skapar viss osäkerhet hos de som inte är benhårda rojalister. Detta gör det svårt att driva frågan.
En annan är det resonemang som statsvetaren Olof Ruin förde kring socialdemokratins hållning till monarki frågan på 1950- och 1960-talet. Han menade att Tage Erlanders regering insåg att snabba samhällsförändringar lättare accepterades av befolkningen om man samtidigt behöll en traditionell, om än förlegad, institution. Även i dag kan en vurm för kungahuset användas på ett liknande sätt i svensk politik, för att ge legitimitet åt en mer radikal politisk hållning – något vi känner igen hos högerextrema partier.
De verbala krumbukter politiker använder för att lirka sig ur monarkifrågan är värdiga utbrytarkungen Houdini
45 år senare befinner vi oss i samma vakuum som efter den stora kompromissen. Samma paradox. Å ena sidan en modern demokrati, å andra sidan en odemokratisk monarki. Vi har fortfarande en kung – fast utan officiell makt och befogenheter.
Men även om det är lätt att vifta bort hans betydelse ska inte den inofficiella makt som kungahuset fortfarande besitter underskattas. Trots att monarkin fråntogs allt politiskt inflytande har kungen många inflytelserika vänner och ett maktnätverk få har insyn i. Han har dessutom ett stort pr-maskineri och nätverk av lobbyister som kan lägga locket på kontroversiella nyheter, vilket ger hans inflytande ytterligare dimensioner.
Mats Einarsson menar att den makt kungen utövar är svåröversiktlig.
– Det står egentligen ingenstans vad kungen ska göra, vilket ger honom stort utrymme att verka i flera former som inte är reglerade. Det gör det svårt att sätta fingret på den makt han har. Avsaknaden av transparens i hans nuvarande maktutövande är mycket problematisk, säger han.
Något som däremot uttrycktes tydligt i Torekovskompromissen är att kungen inte får uttala sig i politiskt känsliga frågor. Men det har som bekant inte hindrat honom. Det naivt positiva uttalandet om Hassanal Bolkiah, sultanen i oljediktaturen Brunei, är en svårsmält klassiker. En annan av det lite mer förvirrade slaget är den känga han 1989 gav den norska statsministern: ”Om Gro Harlem Brundlandt inte kan ta hand om sälproblemet så undrar jag, hur ska hon då kunna ta hand om det norska folket?”
Ett tredje exempel, från bara i somras, är den debatt som rasade i fl era svenska dagstidningar efter kungens kritiska uttalande om det planerade bygget av Nobelhuset i Stockholm.
Stadsbyggnads- och kulturborgarrådet i Stockholm, Roger Mogert, kände sig förbryllad över kungens utspel:
– Jag kan ha respekt för att man har olika åsikter, det är en del av demokratin. Men jag blir förvånad över att kungen lägger sig i ett demokratiskt fattat beslut. Det känns lite absurt att år 2016 svara på vad kungahuset vill, sa han i en intervju i Dagens Nyheter.
Kungen var en lågmäld herre som umgicks med arkeologiprofessorer och trädgårdsmästare
Mot bakgrund av kungens tidvis omdömeslösa uttalanden är det i dag enkelt att se problematiken med en statschef med munkavel. 1971 var det svårare. Kungen var en lågmäld herre som umgicks med arkeologiprofessorer och trädgårdsmästare – några noggrannare förhållningsregler än att han ombads hålla låg profil i sina politiska uttalanden kändes inte nödvändigt.
I dag är det dock tydligt vilket parlamentariskt problem kompromissen innebär. Vi har en statschef som inte får uttala sig politiskt och opinionsbildande – men som inte kan lägga band på sig – och som i kraft av sin titel hörs och syns överallt. Kungahuset har dessutom i dag en egen kommunikationsstab och genom sociala medier har den mediala genom slagskraften blivit än större, på gränsen till ostoppbar.
Kanske borde de fyra herrarna i Torekov vågat mer. Gått hela vägen. Under den där sen sommarveckan 1971 var republiken så nära att de kunde ställa ifrån sig kaffekoppen i sommarkvällen, sträcka ut handen och röra vid den.
Mötesdagarna kom dock att präglas av en försiktighet. Ett starkt kompromisstänk som enligt skrönor från köket på hotell Kattegatt även kom att innefatta middagarna. Valet av kött eller fisk till förrätt avgjordes genom en kompromiss. En dag åts det fisk till förrätt och kött till varmrätt, dagen därpå vändes det på steken.
Den 20 augusti 1971 lämnade så fyra saltstänkta politiker västkusten. Ett beslut var fattat, en kris hade avvärjts. Kungen var vingklippt, men kvar på tronen. När Bertil Fiskesjö ser tillbaka på kompromissen tycker han fortfarande att det de åstadkom är ”tillfredställande”.
För Mats Einarsson är arbetet inte slutfört förrän republiken är genomförd, men han menar ändå att kompromissmakarna uppnådde mycket i sak som ligger i begreppet republik.
– Ja, förutom att vi har en låtsas kung som hela tiden tänjer på gränserna för sina befogenheter. Det vore bra om vi slapp det, och blev av med den sista resten av monarkin, avslutar han.
Det här reportaget publicerades först i Reform nr 2 2016. Foto: Dan Lepp
