Familjeproblematik

Inför sin 25-årsdag får kronprinsessan Victoria frågan hur hon minns sin barndom.

Svaret är överraskande vemodigt. Av svekkaraktär. Mamma och pappa var frånvarande. De kom och gick.
”Egentligen är det först nu jag förstår … hur det faktum att mamma och pappa hela tiden arbetade så mycket har påverkat oss”, säger Victoria till Alice Bah i intervjuboken ”Victoria, Victoria!”.

I maj 1979 föds Carl Philip. Det var en ”tråkig tid” för Victoria. ”Mamma satt för det mesta i halvmörker i en fåtölj i sitt rum och ingen fick störa henne”, säger hon till Herman Lindqvist i boken ”Victoria – Prinsessa i tiden”. När föräldrarna väl lade sig i äldsta dotterns liv var man stränga och auktoritära. Kungen hade till exempel begränsad förståelse för sjukdagar: ”Varför är Victoria hemma? Varför är hon inte i skolan? Är hon sjuk?! Hon är inte sjuk! Hon står ju upp!”. Victoria härmar sin pappa för Alice Bah. För dokumentärfilmaren Gregor Nowinski berättar kronprinsessan att hennes barndomssyn på föräldrarna präglades av ”respekt och en längtan efter att bli sedd”.

På många sätt har den nya generationen europeiska monarker närmat sig den breda allmänheten. Deras vardagliga preferenser i fråga om musik, mode och mat tycks inte skilja sig radikalt från mittfårans. Men när Victoria berättar om sina föräldrar förflyttas man bakåt i tiden. Ställd mot samtidens milda och närvarande föräldraideal får den nuvarande svenska kungen drag av fullfjädrad patriark. Man anar att distansen och frånvaron har haft avgörande betydelse för Victorias livsval.

Daniel Westling och Kate Middleton erövrar visserligen kunglig titel och vapensköld men det är Victoria och William som gör den stora vinsten: de får varsin familj.

Inför äktenskapet med Daniel Westling kunde man överallt ta del av berättelser om den blivande prinsens enkla bakgrund, på samma sätt som mediekonsumenter denna vår informerades om Kate Middletons uppväxt – som inte är fullt lika alldaglig som Daniels, men heller inte särskilt kunglig eller aristokratisk. Två klassresor: Daniel den strävsamma entreprenören; Kate den begåvade studenten som avancerat genom att röra sig i rätt sociala sammanhang (privatskolan Marlborough, universitet St. Andrews). I denna berättelse är den kungliga personen en konstant.

Men jag undrar om det inte lika gärna kan vara tvärtom: att den kungliga parten företagit sig en klassresa. Daniel Westling och Kate Middleton erövrar visserligen kunglig titel och vapensköld men det är Victoria och William som gör den stora vinsten: de får varsin familj.

Ett gripande inslag i Johan T Lindwalls bok om Victoria är kronprinsessans vänskap med svärmodern Eva Westling. De tar långa promenader, Victoria ska ha sökt tröst hos Eva under de uppslitande grälen med kungen om framtiden med Daniel. Av Olle Westling – han som höll det mest faderliga talet under bröllopsfesten – har Victoria och Daniel fått fri tillgång familjens sommarstuga i Acktjära söder om Bollnäs, ett enplanshus i skuggan av de elva kungliga slotten.

– Daniels föräldrar och hela familjen är oerhört varm och sympatisk, säger Victoria. En fin familj, verkligen svensk trygg familj. De var otroligt fina mot mig och öppnade sina armar. Jag kände frihet och trygghet hos dem. För mig och Daniel betyder det oerhört mycket att komma upp och besöka dem.

Det finns en värme i Victorias beskrivning av svärföräldrarna som aldrig förekommer i minnena av de biologiska föräldrarna. Victoria har fått en fosterfamilj, låter det som.

Också från England kommer förvånade anekdoter om närheten mellan prins William och Kate Middletons föräldrar, som gjort sig förmögna genom att sälja partyattiraljer på posterorder. I Vanity Fairreportaget ”Meet the parents” i april hävdar reportern att William ”adores” Kates föräldrar, att han kallar Michael Middleton för ”Mike” eller till och med ”pappa”, vilket ska irritera hans riktiga pappa, prins Charles.

Kates mamma Carole är i sin tur så förtjust att hon har William som bakgrundsbild på sin mobiltelefon. William åker på skidsemester med svärdföräldrarna i Frankrike och till Mustique off season när priserna är lägre. Han trivs i den sammanhållna familjen och garvar åt den ogarderade humorn – särskilt uppskattar han när svärföräldrarna imiterar flygvärdinnor, det vill säga sina gamla jag (Carole var flygvärdinna, Michael inspekterade planen innan avfärd.) Prinsen sover över i Kates flickrum och Carole håller sig alltid med hans favoritvin.

Är detta viktigt? Jag tror det. Slaget om de europeiska monarkiernas framtid lär inte utkämpas mellan regering och kungahus. Inget parti driver frågan tillräckligt hårt. Statsskickets vara eller icke vara blir en fråga som avgörs i de respektive kungafamiljerna.

Så är även fallet i den svenska adeln. Idag finns inget yttre politiskt hot mot de lantadliga familjer som jag intervjuade för reportageboken Jorden de ärvde. Äganderätten är inte hotad för stora markägare. Inga kommunalpolitiker lär expropiera värdefull natur för att resa höghus som man gjorde på 50-talet. Arvsskatten är borttagen, liksom förmögenhetsskatten. Adelns kulturella och sociala status är också högre än på länge; det råder en medial kult av gammeldags herrskapslivstil. Det är inne med slitna oljerockar, förnäma gummistövlar och tv-serier om brittiska godsägare. Urbana par ägnar helgen åt herrgårdsturism med småblommiga sovrum, scones och tunga rödviner.

I den mån det finns ett hot mot dessa familjers ekonomiska och sociala elitstatus kommer det inifrån, i en oförståelse eller aktiv aversion mot familjetraditionen. Kärnan i adliga och kungliga familjer är respekt för arvet. Den avgörande frågan är hur man ska baxa förmögenheten eller kronan in i nästa generation utan att familjen imploderar i känslor av konkurrens och orättvisa. Patriarken måste förmå hålla ihop familjen, hjärntvätta sina barn i aristokratisk pliktkänsla. Ofta har denna hjärntvätt tagit sig uttryck i en begränsning av barns sociala miljö. De får växa upp på en herrgård bland gamla släktingar och personal, de skickas till privatinternat som Lundsberg eller Sigtuna där de omges av likasinnade och invaggas i en respekt för historien. De umgås i snäva sammanhang, kring jakt och naturliv.

Statsskickets vara eller icke vara blir en fråga som avgörs i de respektive kungafamiljerna.

I den bemärkelsen är Victoria och Williams flirtande med svärföräldrarna kanske mer laddat än vad det först kan verka – mer än en gullig berättelse om umgänge över klassgränserna. Det är svårt att inte tolka närmandet som ansatser till flyktförsök. Som Christoper Hitchens nyligen skrev till Kate Middleton i nättidningen Slate: ”If you really love him, honey, get him out of there, and yourself too”. Av Vanity Fair att döma verkar hon vara på god väg.

Man kan också fråga sig vad det innebär för bilden av monarkin i en samtid där hovets huvudsakliga funktion är att spela rollen av representativ familj, där slottet är symbol för en sammanhållen familj. Kungaboken, som avslöjade monarken som gubbsjukt partyproffs, skakade om opinionssiffrorna. En ny generation monarker söker fosterföräldrar utanför den klass man fötts in i. Kan en vantrivsel i kulturen ageras ut mycket tydligare?

Artikeln publicerades först i Reform nr 1 2011.