”Kungen får mörda men inte bli ateist”

Av följande skäl tänker jag när det passar och känns berättigat fortsätta kritisera kungahuset:

En majoritet av våra riksdagsledamöter vill hellre ha republik än monarki. Monarkin är alltså inte längre bara odemokratisk per definition, utan också i den politiska verkligheten.

På medeltiden valdes kungarna. Men sedan Gustav Vasas arvförening i Västerås 1544 har tronen gått i arv. En demokratisk utveckling att jämföra med vilken it-aktie som helst.

I en av våra fyra grundlagar, Successionsordningen från 1810, står det: ”… varefter den högborne furstes, Svea rikes utkorade kronprins manliga bröstarvingar skola äga rätt till den kungliga svenska tronen”.

I lagtexten nämns ”grevar, friherrar, biskopar, ridderskap, adel, klerkeri, borgerskap och menige allmoge”. Visst känns det väl modernt och nutid. Precis som det faktum att Sverige bryter mot artikel sju i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”Alla är lika inför lagen”. Det gäller nämligen inte Sveriges regent. Eftersom Regeringsformen säger: ”Konungen kan ej åtalas för sina gärningar.”

Vårt rikes högsta ämbete handlar om gener. Precis som det gjorde under rasbiologiska institutets glansdagar på 20-talet.

Av Successionsordningen framgår också att statschefen måste vara lutheran: Carl Gustaf Bernadotte kan alltså mörda utan att bli åtalad men tror han inte på Gud får han sparken. Och vilket bryskt farväl, till det så politikerhyllade ”mångkulturella Sverige”. Det jublas nog i Rinkeby över att det till och med står inskrivet i den svenska grundlagen att somliga här i landet är värda mer än andra, genom att dom föds till ett liv i materiell lyx. Vårt rikes högsta ämbete handlar om gener. Precis som det gjorde under rasbiologiska institutets glansdagar på 20-talet.

Det gnälls över bidrags-Sverige. Men ett årligt socialbidrag till hovet på 87 miljoner kronor räcker inte, enligt egen utsago. Självklart kostar det att hålla sig med tjänare, stallpersonal, hovmarskalkar och hovnarrar. Men det är inte hovets kostnader som är det ögonbrynshöjande i sammanhanget, utan det faktum att kungahuset inte behöver redovisa vad statsmedlen används till. Det är så otidsenligt att till och med E-type känns fräsch i jämförelse.

Men kungen är inte fattig som en kyrkråtta. Trots ett för honom dåligt år på börsen ligger den privata förmögenheten på 173 miljoner kronor. Så inte behöver drottning Silvia knäcka extra genom att sälja älgbajs till tyska turister för att ha råd att fortsätta lyfta sig till rent Michael Jacksonska ansiktshöjder.

Många menar att själva traditionen i sig är ett gott argument för monarkin. Med den argumentationen kommer man inte långt, då det på vissa håll i världen är tradition att mörda döttrar som tilltalar jämnåriga killar. Ett annat trött argument som ofta tas upp är att vår glamourösa kungafamilj sätter en guldkant på den vanlige svenskens tillvaro. Att det utbrända kassabiträdet eller den arbetsskadade byggnadsarbetaren känner att tillvaron får extra guldkant för att kungafamiljen lever lyxliv på Rivieran är lika troligt som en nytvättad Robinson-Leif.

Ett annat problem med monarkin är kungafamiljens nuvarande konstgjorda position. Hovets mediestrateg Elisabeth Tarras-Wahlberg är löjligt medveten om hur viktigt det är att skriverierna i skvallertidningarna är positiva. Blir skandalartiklarna för många förlorar hovet folkets stöd. Och då har man också förlorat sista livlinan till tronen.

Så av ren skräck att trilla av tronen uppfostras kungabarnen till platta mähän. Och eftersom Victoria och hennes syskon är förebilder för svenska ungdomar blir allting väldigt fel. För inte är det väl en samling behagfulla, ständigt leende och välanpassade torrbollar som behövs för att få bukt med exempelvis dagens manssamhälle.

Jag ska inte vara den som är den. Visst skänker kungahuset oss glädjestunder. Det är humor när kungen inför en stor folksamling i Arboga säger ”kära Örebroare” och det är kul när Victoria i könskvoteringsdebatten slänger ur sig: ”Det är en känslig fråga. Jag vet inte om det är det som krävs, men personligen skulle jag vilja få ett jobb på grund av min kompetens.” Men inte kan underhållningsaspekten vara skäl nog att behålla ett föråldrat statsskick.

Framförallt nu, i en tid när demokratins ideal pissas på av alla möjliga världsledare, är det viktigare än någonsin att visa var skåpet ska stå. Ja ja… Monarkin är mest symbolisk.

Men symboler har makt över tänkandet. Och det är hög tid att tänka nytt. Bara själva symbolvärdet att avskaffa kungahuset är mer värt än bandklipparvärdet. Klippa band kan andra göra. Varför inte Hässelby-rapparen Ken Ring? Han skulle säkert tycka det var grymt kul. Så för Sverige i tiden, befria Carl XVI Gustaf från manteln och spiran.