Vilken grund bygger vårt statsskick på?

Jag hade förmånen att i mitten av april 2013 äta lunch med en entusiastisk juridikstudent från Stockholms universitet som uttryckte uppfattningen att Sverige inte är en demokrati. Hennes argument spände över ett ganska stort spektra – allt från hur valsystemet var uppbyggt till hur makten fördelades mellan parlamentet och dess verkställande utskott. När det kom till hennes syn på grundlagen formulerade hon sig på ett för mig genialiskt sätt som tyvärr gått förlorat i min minnesbank, men innebörden var följande: vår regeringsform skrivs om efter hur vi lever, vi lever inte efter hur den är skriven.

Vid Republikanska föreningens kongress 2013 påmindes jag om den där frasen när jag lyssnade till paneldebatten mellan Mats Lindberg, professor i statsvetenskap vid Örebro universitet och Mats Einarsson, huvudförfattare till författningsförslaget ”… bara ett penndrag”. Lindberg, som anförde idén om ett statschefslöst statsskick, poängterade att 1974 års grundlagsreform byggde på en anpassning till verklighetens Sverige. Dåvarande regeringsform, som fastställdes 1809 inleddes med formuleringen ”Sveriges rike skall styras af en konung och vara ett arfrike med den successionsordning för en afliden konungs manliga efterkommande, som af riksens ständer fastställd varder.” Denna formulering hade sedan parlamentarismens intåg i det svenska statsskicket 1917 kommit att bli obsolet varför regeringsformen skrevs om till att istället börja med formuleringen ”All [offentlig] makt i Sverige utgår från folket”. Ordet offentlig tillkom först långt senare.

Som svar på en åhörarfråga berättade Lindberg att han inte trodde att monarkin skulle upplösas vid en viss tidpunkt utan att tiden skulle mala ner monarkin, vilket fick mig att tyst ifrågasätta vilken ambitionsnivå vi som republikaner ska ha i vår strävan efter republik? Olof Palme anförde redan 1972 att ”[I] denna fullständigt nya författning ingår ett grundlagsfästande av parlamentarismen, vilket är ett stort steg mot införande av republik – sedan är det bara ett penndrag.” Palme lyfte författningsändringen som ett rättesnöre som vi skulle förhålla oss till – vilket det inte var. Det var helt enkelt en omskrivning av hur vårt statsskick i realiteten redan var utformat. Efter nästan 60 år ansåg Palme att steget mot en republik bara låg ett penndrag bort. Om vi som republikaner 40 år efter Palmes tal fortfarande inte vågar omfamna frågan om en tidssatt övergång till republik lär det där penndraget bli en runskrift för vår eftervärld. Framtida generationer lär ifrågasätta vad vi egentligen gjorde när möjligheten låg i våra händer.

Vi kan ha många åsikter om republikens utformning och om behovet av att en gång för alla formalisera den republik vi redan lever i. Men för mig som hängiven republikan är den i särklass viktigaste frågan den som sällan lyfts i debatten. Vilken grund bygger vårt statsskick på? För mig personligen innebär det att ständigt ifrågasätta om vi ska stifta lagar i syfte att följa dem eller revidera lagar efter hur vi lever? Att i grundlagen befästa att Sverige är en republik är ett absolut måste men det måste samtidigt bli den sista kvittobaserade grundlagsförändring som riksdagen stiftar. Grundlagen ska vara vårt rättesnöre, inte just ett kvitto på något som redan existerar.

Lindbergs argumentation är spännande – den vitaliserar den republikanska debatten. Men jag ber alla hängivna republikaner att inte fastna i den smått filosofiska inställningen ”tiden-löser-det-här-problemet” för då kommer det författningsmässiga penndraget att skrivas in i historieböckerna som ett av republikens största misslyckanden.

Kristofer Gisslén,
jurist