Pippi och den lille munken

Det största beröm jag någonsin fått har jag fått av min egen dotter. Hon har många gånger sagt till mig att det är tack vare min uppfostran som hon blivit självständig, handlingskraftig och målmedveten. Ett tag ville hon bli kock på en atlantångare, men till slut blev hon i alla fall arkitekt. Annars tänker jag också ofta på Pippi, som trots sin pappa som var ”ne**rkung”, aldrig en sekund tänkte själv på att bli kronprinsessa. Hon blev istället en av feminismens ikoner och då just i frågan om självständighet, handlingskraft och målmedvetenhet.

I våras såg jag i italienska RAI5 ett oerhört känsligt program om en liten nepalesisk pojke och om hans farbror. Pojken, som kan ha varit nio tio år, hade valts ut för att bli en munk och farbrodern förberedde honom med stor kärlek till det livet. Så småningom efter några år gick han i väg med honom till ett lamakloster långt upp i Himalaya. De gick och gick och kom fram till klostret först efter en dryg månads vandring. Sista biten av färden genom djup snö på fyratusenmeters höjd. Avskedet mellan pojken och farbrodern var rörande då pojken uppenbarligen hade insett att den egna framtiden skulle, från och med den stunden, utvecklas bara innanför de stränga ramar som klosterlivet gav. Det programmet fick mig att tänka på Estelle och på hennes, av den svenska grundlagen, i detalj utstakade framtid.

Berättelsen om Pippi och om den lille munken visar tydlig en motsägelsefull dubbelhet i berättelsen om ”svenskheten” som för mig motsvarar det mest flagranta hyckleriet. Antje Jackeléns försvar av religionsfriheten är också rena hyckleriet mot bakgrunden av det som gäller för Estelle, för hennes mamma och för hennes morfar.

Hur är det nu? Beundrar ”svenskarna” den frihetsälskande Pippi eller den lilla Estelle utan någon frihet alls? Skall barn i Sverige formas efter ett ideal om personligt oberoende och om fullständig integritet eller efter en förebild som tränats till att bli bara EN sak redan från dag noll?

Att Estelle kommer att anpassas till sin kommande roll och därför tvingas att ta till sig politiska och sociala dogmer, förutfattade meningar och förutbestämda uppgifter är inbegripet i den plan som den svenska staten har för henne. Och hur är det nu? Kan man verkligen forma ett barn att bli det man vill? Strider inte den sortens fostran mot allt som moderna barnpsykiater, barnpsykologer och barnpedagoger lär ut? Är inte en sådan uppfostringsmodell mer typisk i en teokrati eller i en diktatur, och inte i ett öppet och liberalt samhälle?

Jag undrar hur institutioner som påstår sig värna barns rätt till självständighet i samhället kan stödja ett system som helt berövar en del barn dessa möjligheter. Jag undrar vad BUP anser om den svenska grundlagens uppfostrings- eller snarare indoktrineringsprogram för ett fåtal ”kungabarn”.

Estelle är ett barn som andra trots att det har funnits människor som spridit myten om att ”kungabarn” är ett särskilt sorts barn. Nog finns det gott om barn som är speciella och som exempelvis visar sig vara matematikgenier redan vid mycket unga år. Men att det är så bestäms uppenbarligen av slumpen och inte av en speciell biologisk härstamning. Att kungabarn kan drabbas av sjukdomar, somatiska eller psykiska, är väl dokumenterat. Jag vågar säga, utan att egentligen veta mycket om ämnet, att det inte skulle förvåna mig om det berodde på den olidliga stressen som socialt och psykologiskt tvång och ofrihet kan orsaka.

Jag undrar om någon psykiater studerat Carl Gustaf Bernadottes (drabbad av svår dyslexi) och Victorias (drabbad av svår anorexia i ungdomen) uppväxt och hört deras uppriktiga mening. Undrar om det numera verkligen inte finns i deras upplevelse annat än en krass liknöjdhet med lyxen och överflödet. Jag undrar om inte Victoria avundas Pippi, min dotter och andra fria kvinnor som format sitt liv efter egna val och intressen, och som inneburit såväl motgångar som framgångar, men i huvudsak utifrån preferenser som varit deras egna. Att det svenska etablissemanget inte ställer sig dessa frågor visar en grundläggande anomali i de anspråk på förträfflighet som ”svensken” har när det gäller att placera Sverige högst i listan över länder som kan kallas helt fullbordade demokratier.