Sverige förtjänar att bli republik

Att vara republikan i Sverige är inte det enklaste. Minsta antydan till att monarkin spelat ut sin roll möts av en helt oproportionerlig, känslomässig reaktion från rojalisterna.

Och läget är värre än någonsin, eftersom kungahuset knappt får granskas ur någon synvinkel, knappt ens i de delar som är offentliga.

När det kommer till kungahuset får journalister inte ställa relevanta frågor om nazismen, författare får inte skriva böcker om påstådda klubbesök, och konstnärer får inte måla vad det vill, inte ens ett litet halvt bortskrubbat hakkors.

Herman Lindqvist får inte tycka att Estelle är ett konstigt namn för en prinsessa. Inte ens belevade Magdalena Ribbing kommer undan med att försynt påpeka att kronprinsessan bar Serafimerorden på felaktigt sätt på Nobelmiddagen. Vill Victoria vid sitt bröllop ranta upp för kyrkogången med sin pappa, ska hon få göra det, trots att det strider mot all svensk tradition och snarare hör hemma i billiga, romantiska filmer från Hollywood.

Herregud… hur hamnade vi där? Kungafjäsket har nått nya oanade höjder! Inte en enda invändning får riktas mot kungahuset! Inte ens när de bryter mot vad man kan förvänta sig av ett kungahus när det kommer till vett och etikett. Den gren som kungligheterna borde vara bäst i.

Diskussionen landar alltid i att någon medlem av det svenska kungahuset känner sig ”sårad”och ”har tagit illa vid sig” av den allra minsta kritik som någon vågat framföra i medierna. Det hela har blivit en individfråga som handlar om att medierna varit ”dum” mot någon enskild medlem av kungahuset, och att vara dum mot kungen och hans ätt är i det närmaste oförlåtligt.

Att denna offentlighet är helt självvald glöms allt som oftast bort. Jämför med konungens systrar som lever helt privata liv och därför inte heller behöver schavottera runt i pressen. Klokt av dem.

Ja, det har gått så mentalt snett att republikaner ibland anses vara en säkerhetsrisk. Jösses, inte ens Gustav III kunde hindra adelns kritik av hans höga person! Hur skulle det gå till i dagens samhälle? Självcensur och nedsläckt internet?

Kanske är det en naturlig reaktion på en osäker värld. När vi nu har ett heterogen Sverige med många olika kulturer och nationaliteteter, så blir kungahuset en av de få företeelser som håller Sverige samman. I en osäker värld sätter många rojalister sin tillit till en institution utan formell makt. Även om konungen skulle vilja leda sitt svenska folk, kan han inte.

Minsta invändning väcker en våldsam reaktion. Att ifrågasätta monarkin har blivit detsamma som att ifrågasätta svenskheten, eftersom kungen i mångas ögon är den främsta representanten för Sverige.

Låt oss besinna oss en stund. Sverige är mer än kungahuset. Klart man kan ge uttryck för sin svenskhet på fler sätt än att sjunga kungssången på nationaldagen och virka grytlappar till kronprinsessan. Man kan vara svensk på många olika sätt, och när det kommer till kritan så kan många rabiata rojalister varken texten till kungssången eller nationalsången. Så mycket för den rojalismen.

Om man bortser från individerna i kungahuset, så finns det många goda skäl för att Sverige blir en republik. Sverige är i många avseenden en modern stat. Vi har pappamånader, vi accepterar de homosexuellas rättigheter, vi värnar om att barn inte ska behöva bli slagna, vi vill gärna se oss som föregångare på det sociala området, vi torterar inte våra fångar och alla får säga i stort sett vad de vill.

Med en liten reservation: säg inte att kungahuset representerar en förgången och omodern samhällsorganisation. Det är inte politiskt korrekt. Ändå är det precis så det är; ett omodernt fenomen. En enväldig konung av guds nåde passar inte in på definitionen av en modern ledare.

Själv är jag omåttlig förtjust i kungahistoria, men inser dock att det förfluten tid. Vi har varken riddare, skarprättare eller gycklare kvar. Att behålla sagotitlar som prinsar, prinsessor och kungar för att folk blir så imponerade på statsbesöken, verkar ju mer än lovligt irrationellt. Deras funktioner har spelat ut sin roll som så många andra företeelser ur historien. Om sedan de nutida prinsarna, prinsessorna och ingifta partners är före detta gymägare, affärsmän och dokusåpakändisar så är ju sagomagin bruten för länge sedan.

Det är inte rimligt att i en modern stat ärva en titel. Vi skulle aldrig acceptera att sonen eller dottern till statsministern fick ärva titeln, varför acceptera att Sveriges viktigaste representativa funktion ärvs ned genom generationerna; statschefens roll? Det ger helt felaktiga signaler eftersom det strider mot principen att alla människor ska behandlas lika inför lagen. I USA kan man faktiskt tro att man en dag kan bli president, oavsett sin bakgrund. Lite naivt kanske, men ändå en dröm som rent teoretiskt kan gå i uppfyllelse.

Nu brukar rojalisterna petigt påpeka att Sveriges riksdag valde marskalk Jean Bernadotte till Sveriges konung. Än sen? Även om riksdagen valde en konung för mer än 200 år sedan så finns det samhället inte kvar längre. Det var en lösning på den tidens fråga om hur Sverige skulle styras, inte ett svar på våra moderna problem.

Det är också så, att medlemmarna av det svenska kungahuset lever under en orimlig press att inte göra bort sig som privatpersoner. Varje snedsteg kan leda till att stödet för monarkin minskar, och i förlängningen till att monarkin avskaffas. Varför inte avbörda konungen den pressen?

Om nu kungahuset saknar makt och endast har en representativ funktion, kan det lika gärna avskaffas. En president kan sköta representationen lika bra om inte bättre. I Finland kan man bli bjuden på middag hos president Sauli Niinistö i hans tjänstebostad Talludden. Det känns säkert lika exklusivt för den som är ute efter pompa och ståt och allmän guldkant på tillvaron.