”Svenska värderingar”

Efter 70 år här i landet känner jag fortfarande att vissa ”svenska” värderingar vill jag absolut inte ta till mig. Det rör sig framför allt om värderingar som enligt SVT gäller för 54% av ”svenskarna” och som utgår från en stark nostalgisk dragning till Sveriges fördemokratiska tid. Värderingar som hör till ett samhälle i viss avseende utan demokratiska rättigheter. Ett samhälle där autokrater styrde och där statschefen hade en aura av övernaturlig förträfflighet över sig själv och sina närmaste.

Precis som de flesta andra länder har Sverige ett förflutet som till stor del löper parallellt med sina kungars och precis som de flesta, om inte alla, andra länder berättas än idag dess historia medels ett antal myter, historieförfalskningar och rena skrönor vilka har blivit grunden för det förmenta ”svenskheten” och den förmenta ”svenska folksjälen”. För min del föredrar jag att grunda mina värderingar på en bas av demokratisk socialliberalism som jag vet att inte alla ”svenskar” delar. Utifrån min politiska övertygelse kan jag inte se hur man inte måste tro på duglighet och inte på arv som principen genom vilken samhällsordningen stiftas.

Monarkin är och har alltid varit en fascistisk samhällsordning. Gustav Vasa var en rövarhövding opålitlig, girig och mordisk liksom dagens tyranner som satte sin personliga vilja att härska främst i alla lägen. En tyrann som inte hade en tanke på något ”Sverige”, minst av allt på ett modernt och socialliberalt land. En man vars fascistiska ambitioner idag har blottats av historiker som äntligen ställt sanningen före den blinda patriotismen. Sverige blev en verklig demokrati 1975 när satsen ”monarken äger rätten att allena styra riket” avlägsnades från grundlagen.

Fascistiska rester finns dock än idag i det svenska samhället. Rester som ingen kan anklaga ”de kungliga” för utan som endast är den svenska staten ansvar. Orimligheten att börd och inte demokrati skall vara avgörande än idag i Sverige för att nå statens högsta ämbete är i och för sig den största politiska anomali i en demokrati. Ännu mer tydligt att rester av fascistiskt tänkande finns kvar i den svenska politiska ordningen syns tydligt när man finner att ett fåtal svenska medborgare saknar grundläggande demokratiska rättigheter men samtidigt är åtalsimmuna.

Tydligast syns Sveriges fascistiska arv i den primitiva sedvänjan att beröva ett nyfött barn varje form av framtid. Det är frågan om en psykologisk våldtäkt utförd av en stat på ett barn i uppenbar strid med barnkonventionen som är också svensk lag. Staten bryter alltså mot sina egna lagar och regering och riksdag har inget att invända. Estelle uppfostras och växer upp i en miljö som av tvång alienerar barn. En miljö som står så långt från de socialliberala värderingar som annars gäller barnuppfostran här i landet. Aningslösa politiska idioter tror att det faktum att Estelle lever i ett omåttligt materiellt överflöd kan kompensera hennes brist på personlig frihet. Denna är en uppfattning som visar hur en antidemokratisk fascistisk idé ligger i botten på många rojalisters imaginär.

De som inte inser den fullständiga omöjligheten att para ihop Estelles fullständiga ofrihet med de mänskliga rättigheterna är per definition en demokratins förnekare.

Ettore Nobis