Arvsynd och megalomani

Jag läste nyligen en text där en historiker hävdar att det i Europa 1939 endast fanns två äkta demokratier: Storbritannien och Sverige. I det som följer ska jag visa att ingen verklig demokrati fanns i världen så länge som miljoner människor var förtryckta i kolonierna och i Förenta Staterna. Minst av allt kan man räkna Sverige och Storbritannien som demokratier. England var ett imperium med en kejsarinna som statschef, Sverige en monarki där monarken hade tillräcklig mycket politisk makt för att avgöra själv om att skicka egna beundrarbrev till den tyske Reichskanzler Adolf Hitler.

Att England var ett, i stort sett, liberalt land förleder många att räkna det som en demokrati. I verkligheten har liberalism inte nödvändigtvist att göra med demokrati, som bara har med folkstyre att göra.

Endast en äkta republik som tillförsäkrar demokratiska rättigheter till samtliga sina medborgare kan vara en verklig demokrati. Varje totalitär stat kan däremot jämställas med en monarki, där diktatorn liksom monarken styr direkt eller indirekt över statens angelegenheter.

Att folkstyret skulle gälla för indier och andra av engelsmännen förtryckta folk 1939 är en av de många myter som vi matats med under historiens gång. Att ett imperium med en politiskt mäktig kejsarinna och ett icke folkvalt House of Lords skulle kunna räknas som en verklig demokrati är ytterligare en av de många amsagor som monarkisterna fortfarande håller vid liv.

Att jämställa ett imperium som förtryckte hänsynslöst miljontals människor och som medvetet orsakade över 3 miljoner indiers svältdöd så sent som 1943-44 med en verklig demokrati verkar på mig minst sagt orimligt. (50 miljoner indier svalt ihjäl under lite mer än 200 år på grund av svältkatastrofer orsakade av East India Company och av rasistiskt förakt från Winston Churchills och Englands sida; läs om det i Madhusree Mukerjee, Churchill’s Secret War).

Den engelska kolonialismen var hänsynslös, inte bara i Indien utan också i Kina (drottning Victoria är en av de värsta narkotikahandlarna i historien med miljoner opiumrökande kinesers liv på sitt samvete) och Tasmanien där imperiets myndigheter uppmanade kolonisterna att skjuta aboriginerna ”som kaniner”.

När det gäller Sverige grundar jag min uppfattning på det att Sverige än idag håller sig med en skara medborgare som saknar grundläggande mänskliga rättigheter och skyldigheter. Ett slags omvända hovnarrar som numera inte larmar och gör sig till inför kungar och kejsare utan inför en allmänhet som ser dem inte som självständiga individer utan som operettfigurer. Att Sverige inte var en riktig demokrati i början på 1940-talet och fram till 1971 berodde förstås främst på att det tillät att monarken spelade en politisk roll, men lika mycket på att en omfattande statsrasism under första hälften av förra seklet (Statens Institut För Rasbiologi, grundad av Sverige som första stat i världen 1921) medförde ett svårt förtryck av ”lumpna” folk som samer, ”tattare”, romer mm.

Varför räknar vi då England än idag som en verklig demokrati i början på 1940-talet när landet i verkligheten var ett imperialistiskt kejsardöme?  Vi gör det därför att vi i sekler har blivit utsatta för en indoktrinering som fått oss att se ner på ”negrer” (läs om ”negern” i Hereditary Genius. Comparative Worth of Different Races från 1892, av Francis Galtons),”coolies”, ”gulingar” och andra människor. Vi har blivit intalade under hundratals år av mängder av propagandister i kungars tjänst att vi hör till det utvalda folket: det nya Jerusalem.

Vi har fått veta att vi är ett folk av hjältar och genier som har skapat de mänskliga rättigheterna, demokratin och moderniteten. Vi har blivit intalade att supermänniskor, krönta av gud själv, tagit oss fram genom historien till den nivå av förträfflighet som givit oss rätten att ”civilisera” –  egentligen plundra, förslava och förtrycka – hela världen. Att se ner på afrikaner, indier, indianer, tasmanier, aboriginers, kineser och här i landet också på samer, romer och ”tattare”. Missförstå mig inte: jag anser att de demokratiska värdena ska spridas men inte för att ge förtjänster till giriga krämare och minst av allt för att förhärliga monarkers image.

Och hur har det blivit? Vi har övertygats av ett historieförfalskande etablissemang att vi inte har något att förklara eller att ångra ens nu när det blivit allt mer uppenbart att vårt enorma välstånd har skapats genom erövringskrig, slavhandel och plundring. Vi har fåtts att inse att gud har givit oss förnämliga ledare som lett oss mot den oundvikliga framgången (och som vi tvingas fira och hedra än idag trots att vi vet att de var despoter, bedragare, tjuvar, våldtäktsmän, slavhandlare och mördare). Numera fördömer vi despoter som Caligula, Djingis Khan och Ivan den förskräcklige. Däremot dömer vi inte deras jämlikar som verkat i Sverige därför att många svenska historiker menar att man inte kan döma bakåt i historien…

Än idag i Sverige, ett land som ser sig självt som en av världens mest utvecklade demokratier, firar vi en svekfull rövarhövdings kröningsdag. Vi kallar honom vår landsfader trotts att vi vet att han endast agerade för egen vinning. Och än är det så att despoten och krigshetsaren Gustav III, som bland annat utövade en lönsam människohandel på Saint-Barthélemy, av många svenskar ses som konst- och kulturkungen och som en liberal och storsint monark som bland annat givit ”svensken” rätten att för alltid ”yttra sig fritt”. Om Gustav III och om Saint-Barthélemy står det i Wikipedia att ”det var nog inte så farligt…de var inte särskilt många”. Samma säger fascisterna i Italien idag om Mussolini: ”Vad är 31000 avrättade mot de miljoner som Hitler, Stalin och Mao tog livet av…”.