Vem ”byggde” Sverige?

Gustav Vasa var en rövarhövding som helt kan jämföras med Mussolini, Franco, Pinochet, Gaddafi, Assad och en massa andra kungar/diktatorer. Efter det som Lars-Olof Larsson skriver på sidan 352 i sin utmärkta bok ”Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann” kan vem som helst dra slutsatsen att Gustav Vasa först och främst var ute efter makt och rikedom för egen del (han roffade åt sig 30 000 gårdar) och att han aldrig drog sig för svek, bedrägeri och lönnmord.

Dem som han inte gillade eller som stod emot honom röjde han ur vägen hänsynslöst, på det sätt som machiavelliska prinsar, på den tiden, gjorde runt om i hela Europa. Ett sådant påstående provocerar många svenskar, också bland mina närmaste vänner och bekanta. En hel del tycker att ”visserligen är argumenten för att bibehålla monarkin idag fjäderlätta” men att Gustav Vasa och andra kungar i alla fall förtjänar ett erkännande då de har skapat Sverige och dess historia, och att de har därigenom också skapat de enskilda svenskarnas personliga historia och gjort dem till de ”svenskar” som de är idag. De anser att de själva därför står i evig tacksamhetsskuld till Gustav Vasa och till de kungar som suttit på den svenska tronen efter honom.

Hur denna tacksamhet skall tolkas idag, när vi alla kan se hur Gustav Vasas efterföljare visar sin vilja att bygga ett nytt land och att dana en ny nation genom summariska avrättningar, halshuggning och pålning av fiendernas huvuden i den stat som de håller på att bygga, har jag svårt att förstå. Ja, vem vet: redan nu finns det en och annan italiensk historiker som säger att Mussolini gjorde mycket gott för Italien (han lät avliva ”bara” 31 000 motståndsmän) och att han är en del av deras historia som de också är stolta över.

Och jag tror inte heller att det helt saknas historiker som hävdar att Hitler och Stalin gjorde, trots allt det man anklagar dem för, mycket för sina länder och att de är en del av deras historia, som alla medborgare i Tyskland och Ryssland bör vara stolta över.

Det är tydligt att en och annan historiker vill koppla bort etiken från den historiska ”processen”, men kan man det? Är Mussolini, Hitler Stalin och Gustav Vasa bara barn av sin tid? Är det verkligen så att Gustav Vasa på grund av ”tidsandan” inte kunde inse att det var orätt att förtrycka, svika, bedra, tortera och lönnmörda?

Vasa-anhängarna ser historien som ett kontinuum där länder byggts upp och folksjälar formats av en ständigt pågående historisk process som i första hand prinsar, kungar och kejsare har planlagt och genomfört genom århundraden nästan ända fram till våra dagar. Det ser den historiska processen som något organiskt och förutbestämt. Något som bestäms av någon människas vilja och förmåga att göra upp en plan, ja rentav något som mera har med biologi och med särart att göra än med slump och tillfälligheter och politisk kamp. För mig finns samstämmigheten mellan de monarkiska och de fascistiska idéerna just i tron att en ”upplyst” man skall kunna tänka ut, genomföra och avgöra en hel nations framtida öde.

Mitt sätt att se den historiska ”processen” är radikalt annorlunda. För mig är historien uppdela i en tid då despoterna och rövarhövdingarna härskade och en tid då ”folket”, närt av demokratins förkämpars idéer, tvingade dem att dra sig tillbaka och att släppa fram de demokratiska friheterna och rättigheterna som vi åtnjuter idag i landet Sverige och i hela Västeuropa.

I övrigt anser jag att om rojalismen är förkastlig så är en förstockad nationalism är mera det. De som anser sig vara lycklig lottade för att Gustav Vasa & c:o ordnat så att de inte fötts till ”danskar” eller ”ryssar” utan till ”svenskar” är väldigt många. Jag själv håller dock med Zlatan Ibrahimovic som inför en landskamp mellan Danmark och Sverige sa utan att tveka att om hans mamma fött honom i Danmark och inte i Sverige så skulle han själv, just dagen för landskampen, haft en röd och inte en gul landslagströja på sig. Jag är säker att om de stolta ”svenskar”, som visar en så stark patriotiskt glöd, själva fötts i Danmark eller i Ryssland så skulle de idag vara lika stolta över sin ”danskhet” eller sin ”ryskhet”. Och tänk på alla ”danskar” som fötts i Skåne efter slaget vid Lund och freden i Roskilde…

Är jag stolt över Italiens historia? Kanske när jag tänker på alla de som efter den 8 augusti 1943 offrade sina liv i kampen mot nazifascisterna, och på alla de tiotusentals italienska soldater som hellre valde att bli avrättade och deporterade än att fortsätta kriga på nazifascisternas sida. Demokratikämpar är mina förebilder, mina systrar och bröder, var de än lever i världen.

Men prinsar, kungar och påvar (möjligen med något undantag för någon ovanligt klarsynt påve som Urban VIII som stod på indianernas sida i Sydamerika) har inte skapat min historia. Den har skapats av filosofer, konstnärer, vetenskapsmän, författare, vänner, demokratiskt tillsatta tänkare och lagstiftare, släktingar och till och med av människor som jag bara mött tillfälligt och framförallt av alla de människor som för mig uppenbarat betydelsen av de demokratiska värdena. Människor som fått mig att söka revidera och korrigera mina fördomar och att söka förändra och komplettera mina uppfattningar och mitt uppförande.

Idag har kungar och prinsar, drottningar och prinsessor i Sverige tvingats accepterat att bli förvandlade till barnalstrande marionetter ”pour l’amusemant du peuple” helt i händerna på SVT och skandalpressen, mot att de får ha kvar en del av det forna överflödet genom det frikostiga försörjningsstöd som staten ger dem.

Den som vill läsa om Gustav Vasas lumpenhet kan läsa Lars-Olof Larssons bok. Att en sådan svekfull man ska kallas landsfader och firas på nationaldagen är skandalöst i ett land som gärna vill kallas ”jämställdhetens förlovade land” och som ser sig som en fullbordad demokrati.