Monarkins frestelse

Varför utövar monarkin en sådan lockelse på så många?

Svaret stavas f-i-n-t. Kungahuset är fint. Det är det som lockar. Om det inte vore fint skulle ingen vilja ha det. En nybliven student som jag pratade med sa att hon kände sig personligen stolt över det svenska kungahuset. På min fråga varför kunde hon bara svara ”Det är så fint.” Det förklarade allt.

Ett annat exempel. I ett tv-program för några år sen fick man följa två långtidsarbetslösa kvinnor från Norrland vilka – som en tröst – bjudits in till kungamiddag. Som tittare fick man följa hur de under alltmer stegrad upphetsning förberedde sig för den stora dagen. Av intervjun efteråt gick det att förstå att detta var höjdpunkten i deras liv; det var det finaste de varit med om.

Vad menar vi med att något är fint? I ett sommarprogram talade förre ärkebiskopen K G Hammar om att han, Lundabon, tyckte Uppsala var fint. Nästan lika fint som Lund. Om han sagt att Uppsala är bra, men Lund är fint, hade han markerat en kvalitetsskillnad. Fint är bättre än bra. Om jag har något som är fint kan jag verkligen vara stolt över det. Det som är fint är på något sätt upphöjt, skimrande.

Men när jag hör någon säga detta om kungahuset skorrar det i mitt republikanska hjärta. Hur kan någon tycka att denna odemokratiska institution är fin? Risken är då att ”fin” får en klang av något ytligt och förljuget. Och det är synd av två skäl. För det första riskerar vi att underskatta de djupa känslor många har för kungahuset. För det andra riskerar vi att tappa en viktig dimension i vår vision av en republik. Vi måste både kunna övertyga om det fina med republik och att en republik kan vara fin. Alltför många associerar republik med något tråkigt, traditionslöst och överrationellt. Monarki däremot är fest, högtid och känsla. Republiken är DDR-grå och ful.

Det är i sig inte fult att tycka att något är fint. Vi behöver alla – åtminstone ibland – få känna oss fina. Fint är motsatsen till skamligt, dåligt. Att något är fint behöver inte ha bibetydelsen förljuget. Det behöver inte vara glansig yta utan verkligt innehåll. Fint kan – och bör – stå för något genuint.

Varför tycker så många att kungahuset är fint? Som jag ser det flätas en rad positiva värden samman i beteckningen ”fin” och bildar det – visserligen försvagade, men ännu starka – band som binder majoriteten svenskar till monarkin. Vilka är dessa värden som man tycker kungahuset står för? För att förstå det tror jag man måste titta litet djupare än man vanligen gör på monarkins dragningskraft. Vilka är magneterna under bordet?

Kungahuset och medierna har skapat en offentlig familj som alla får en illusorisk känsla av att tillhöra.

I samband med Estelles dop gav socialdemokratiska Aftonbladet ut en 24-sidig dopbilaga. Tidningens politiska kommentator Lena Mellin uttrycker i bilagan beundran för Victoria och Daniel som pr-genier och håller en femhundring på att monarkin kommer att bli poppis igen. Hon uttrycker ingen kritik av att nationen fastställer Estelles arbetsuppgift för resten av hennes liv. Den som inte vet att Lena Mellin i andra sammanhang påpekat att detta strider mot FN:s barnkonvention kan lätt få intrycket att hon hyllar monarkin.

I boken ”För Sverige – Nuförtiden” (utgiven till kungens 60-årsdag) pläderar den förre ledaren för socialdemokratiska kvinnoförbundet Nalin Pekul varmt för kungahuset – där känner sig invandrarna inbjudna att bli svenskar. ”Att man föds till sin post är en liten sak jämfört med vad monarkin betyder som samlande symbol.” Alltså de värderingar som förs fram i FN:s barnkonvention om barnets rätt att själv välja yrke, tro med mera, väger lätt i förhållande till den roll som landet (klanen? släkten?) kräver att man ska spela. En konsekvent tillämpning av hennes resonemang borde till exempel innebära att barn i religiösa familjer gör fel då de hotar släktens sammanhållning genom att välja mer sekulära levnadssätt.

Vad säger dessa exempel?

Jo, att även för dessa medvetna och engagerade vänstermänniskor väger hänsynen till tillhörighetsfaktorn tyngre än autonomifaktorn. Kungahuset och medierna har skapat en offentlig familj som alla – infödda såväl som utrikesfödda – får en illusorisk känsla av att tillhöra.

Det är lätt att raljera över detta, men jag tror det är klokt att inte göra det. Alla behöver en familj, ett hem, en flock att tillhöra. Det ligger i generna. I ”Gryning över Kalahari” berättar Lasse Berg om kvinnan i folkmordets Rwanda som hellre offrar sitt barn som hon har med en man från ”fel” stam än att bli utstött av den egna.

Monarkin spelar på mycket starka behov av tillhörighet som vi behöver vara medvetna om. Vanligen tillmäter vi autonomifaktorn, individens egna fria val, ett mycket stort värde i samhället. De flesta hyllar principen att barn själva ska få välja yrke, partner och tro – och vi ondgör oss över grupper som inte respekterar barnens rätt. Men när det kommer till kritan är stora grupper beredda att rucka på den principen när utsikterna för en förstärkt känsla av gemenskap och tillhörighet i form av kungliga bröllop, dop och begravningar lockar.

Men för att vi ska vilja tillhöra den fina familjen måste den vara – fin. I viss mening blir den det därför att så många vill tillhöra den. Kungafamiljen är så populär för att den är fin och den är så fin för att den är populär. Men hur uppstår den kungliga finheten till att börja med? Många säger att föreställningen om en kung av Guds nåde knappast lever längre. Men jag är inte så säker på att det stämmer. Kanske inte bokstavligen, men i någon svårgripbar mening uppfattas ändå de kungliga som upphöjda, som att de tillhör en sfär ovanför oss vanliga dödliga.

Ta det moment under vigselakten när ärkebiskop Wejryd får äran att vara den som först tilltalar Daniel Westling med ”Prins Daniel”. Ärkebiskopen missar inte tillfället att markera att Daniel nu inte längre är vilken medborgare som helst – han är vorden prins. Som när Saulus blev Paulus.

Och ändå är han inte riktigt lika fin som prinsar eller prinsessor av blodet. När jag frågar monarkister hur det skulle vara om Victoria valde att abdikera till förmån för Daniel – att Daniel alltså skulle bli kung – så skruvar man på sig och skyller på att han ju inte är tränad för uppgiften. Men det kan knappast vara det verkliga skälet – alla hovkommentatorer lyfter istället fram vilket pr-geni Daniel verkar vara.

Det verkliga skälet är förstås att han inte är lika fin, lika upphöjd som en äkta kunglighet.

Även om kungen inte längre är av Guds nåde har hans röst ändå en särskild tyngd för många.

Upphöjdhetsfaktorn tror jag är central för uppfattningen av kungahuset som fint. Liksom med tillhörighetsfaktorn bottnar den i djupa mänskliga behov. Den som är upphöjd har en annan auktoritet än vanliga människor. Även om kungen inte längre är av Guds nåde har hans röst ändå en särskild tyngd för många. Särkilt i vårt sekulariserade samhälle har nog längtan efter någon som har en auktoritet utöver oss vanliga människor och som kan hålla en skyddande hand över oss stärkts.

När världskonferensen i psykologi samlades i Stockholm 2001 pryddes konferensprogrammets framsida av en bild på kungen i egenskap av konferensens högste ”beskyddare”. När man året därpå skulle väcka intresse för en ”psykoterapimässa” framhölls särskilt att Viktoria ”eventuellt skulle närvara vid mässans öppnande”. Då jag i psykoterapeuternas medlemstidning ”Insikten” framhöll det absurda i att locka med en representant för ett system som bryter både mot Barnkonventionen och mot våra egna etiska regler utbröt den största stormen i tidningens historia.

Kungahuset lockar alltså med tillhörighet och upphöjdhet plus något jag ännu inte berört och som ständigt poängteras av rojalister – kontinuitet och tradition. Utrymmet medger inte någon analys av detta men jag ser behovet av kontinuitet som lika grundläggande som behovet av tillhörighet och upphöjdhet.

Säkert finns fler faktorer än tillhörighet, upphöjdhet och kontinuitet som har betydelse för att förklara kungahusets dragningskraft, men det jag är ute efter är inte att ge en heltäckande förklaring. Min poäng är att det finns ett antal djupa mänskliga behov som många riktar mot monarkin och tycker att monarkin uppfyller. Det är säkert sant som Nalin Pekul säger att kungahuset är en källa (om än illusorisk) till stolthet och samhörighet för många medborgare – invandrare såväl som infödda. Kungahuset uppfattas som fint och tycks skänka en glans även åt mitt blygsamma liv.

Vad blir då slutsatsen av det? Om nu kungahuset verkar ha en sådan djup betydelse är det kanske lika bra att bevara det?

Naturligtvis inte. Vi behöver ersätta det med något annat som på ett genuint sätt svarar mot medborgarnas behov av tillhörighet, upphöjdhet och kontinuitet.

Jag skriver detta den 18 september 2012, dagen för riksmötets högtidliga öppnande vilket borde vara den viktigaste dagen för svensk demokrati. Men i stället för en högtidlig hyllning av vår demokrati fick vi se något helt annat. I blänkande uniformer ledsagar en beriden eskort kungaparet som färdas i en hästdragen vagn. Talmannen ber kungen att öppna riksmötet vilket han nådigt gör efter ett kortare tal. Det är alltså kungen som hyllas, inte riksdagen! Det märkligaste inslaget är hyllningssången till kungen. Trots århundraden av motstånd från kungamakten har folkstyret blivit en självklar del av vår samhällsordning. I stället för att hylla detta historiska framsteg sjunger riksdagsmännen kungssången som hyllar kungligt envälde: ”All din tro till honom, sätt, du folk av frejdad stam.” Svenska folket uppmanas alltså inte att förlita sig på sina folkvalda representanter utan enbart förlita sig på kungen.

Hur kommer det sig att så få reagerar på detta? Enligt uppgift är majoriteten av riksdagsmännen republikaner. Antagligen försvaras kungens medverkan med att det bara är en gammal oförarglig tradition som väljarna gillar. Man ställer upp på kungen – ungefär som man inför barnen låtsas tro på jultomten.

LÄS MER: Öppna riksdagen demokratiskt

Det är en begriplig valtaktisk hållning, men problemet är då att varken vid riksmötets öppnande eller vid något annat tillfälle högtidlighålls på ett genuint sätt de demokratiska värderingarna som är grunden för vårt samhälle. Vem står i centrum på nationaldagen? Kungen. Vem talar till nationen inför det nya året? Kungen. Vem öppnar riksmötet? Kungen.

Riksmötets öppnande skulle, som Republikanska föreningens Peter Althin och Mia Sydow Mölleby påpekade i DN-debatt samma dag, i stället för att vara en hycklande hyllning för kungen kunna vara en helhjärtad hyllning av de bärande värderingar som vårt samhälle bygger på – alla människors lika värde, alla människors rätt till utveckling och rätt att själva få välja tro, yrke och partner. Ett firande av värden som generationer av människor offrat – och offrar – livet för och som vi behöver förverkliga fullt ut i Sverige.

Jag kan inte tänka mig ett högtidligare ögonblick än att en gång få bevittna riksmötets öppnande i Republiken Sverige. Den stunden skulle präglas av stolthet, tillhörighet, upphöjdhet och kontinuitet med alla de som banat väg för verklig demokrati.

Artikeln publicerades först i Reform nr 2 2012.