Enligt successionsordningen ska Sveriges statschef, kungen, bekänna sig till den rena evangeliska läran som den är beskriven av den Augsburgska trosbekännelsen från 1593. Den tronföljare som inte erkänner denna lära kan enligt grundlagen inte vara Sveriges statschef, då man är ”från all successionsrätt utesluten”.
Religionsfrihet för alla?
I Sverige är Svenska kyrkan ett fritt och självständigt trossamfund. Statsreligionen avskaffades år 2000 då skilsmässan mellan staten och kyrkan fullbordades. Skilsmässan innebar en liten förändring i de flesta svenskars liv, men det var en tydlig signal att Sverige respekterar alla människors rätt att utöva sin egen religion, eller inte utöva någon religion alls för den delen. Religionsfriheten är skyddad både i Sveriges grundlag och i Europakonventionen, och den gäller alla, ja nästan alla.
När kyrkan skildes från staten ifrågasattes kravet på kungens religionstillhörighet, och det lagstadgade tvång att bekänna sig till den rena evangeliska läran för att kunna behålla sin plats i tronföljden. Kyrkan med ärkebiskop K.G. Hammar i spetsen förespråkade religionsfrihet för alla, inklusive kungahusets medlemmar, men kungen ville att kravet skulle finnas kvar i lagen*, vilket det också blev. Detta innebär alltså att den svenska religionsfriheten inte gäller medlemmar i kungafamiljen om de vill behålla sin plats i tronföljden. Estelle får inte växa upp som en kritiskt tänkande individ med möjligheten att exempelvis konvertera till buddhismen, eller inte utöva någon religion alls, om hon en dag ska kunna ärva tronen.
Det finns bara en religion, och alla andra religiösa åskådningar betraktas som irrläror.
Kung för alla?
Enligt den religiösa övertygelse som kungen, Victoria och Estelle måste efterleva för att behålla sitt ämbete och sin plats i tronföljden så ingår bland annat att fördöma judar, muslimer och katoliker. Det finns bara en religion, och alla andra religiösa åskådningar betraktas som irrläror. Detta rimmar särskilt illa då Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder där jämlikhet och varje människas rätt att leva efter sin egen livsåskådning värderas högt. Med detta i bakhuvudet blir tanken på kungen som en enande symbol för alla i Sverige allt mer ihålig.
Frågan vi ställer oss blir således: Vem är det egentligen kungen representerar när han själv har valt att han och hans arvingar måste bekänna sig till den rena evangeliska läran och förkasta andra religioner?