DELA PÅ FACEBOOK (0)
DELA PÅ Twitter
MEJLA TILL EN VÄNDen här krönikan publicerades i Reform nr 2 2016.
”Vi måste värna vår svenska kultur.”
På lite olika sätt har det varit sommarens mantra för politiker och tyckare från höger till vänster. Det har återkommit i sommartal, i Almedalen och i debatter om allsköns utmaningar i samhället.
Uttrycket har nästan blivit som något en måste säga för att någon ska lyssna på vad helst en nu har för avsikt att förmedla. Inte sällan har det kombinerats med en allt mer framträdande plats för den svenska flaggan. Och då och då med en illa dold rasistisk flirt.
Vad är då svensk kultur? Det går naturligtvis inte att slå fast på några få rader, och än viktigare: det är rörligt. En kultur utvecklas ständigt.
Men några saker går ändå att peka på som typiska för vårt lilla hörn i världen. Vi var ett av de första länder som förbjöd barnaga och ratificerade FN:s barnkonvention. Det finns i Sverige också en grundmurad tro på jämlikhet, något vi ibland hånar som jante-kultur, men som i grunden betyder att vi vet att ingen människa kan bygga sin lycka på bekostnad av andra och att vi alla är lika mycket värda. Också kvinnans ställning är unik i Sverige, trots sexualiserat våld, ojämlikhet i lön och obetalt hemarbete är det självklart att kvinnor ska ha samma juridiska rättigheter som män.
Och inte minst demokrati och medbeslutande, att inte den som föds med privilegier ska ha större rätt. I Sverige kan till och med en svetsare från Örnsköldsvik bli statsminister.
Men som sagt, det är en ständig utveckling. Synen på barn, jämlikhet, kvinnor och demokrati var helt annorlunda på 1950-talet. Sedan dess har Sverige varit ett invandringsland. Invandringen har i sig gjort Sverige till ett av världens mest toleranta länder vilket spillt över på flera områden, som synen på kvinnor och barn, men också det starka stödet för fri abort och nu också HBTQ-rättigheter. Det vi i dag kallar svenskhet är till stor del en effekt av den fördjupade demokrati som invandring och det öppna samhället bidragit till.
Vad är det då som hotar vår svenska kultur?
Ja, inte är det invandringen i alla fall. Hur jag än letar kan jag bara hitta en sfär i Sverige som står helt utanför det som vi tänker på när vi lite svepande pratar om svenska värderingar – kungahuset. En skyddad fördemokratisk rest där barn föds till att uppfylla förutbestämda plikter, där ojämlikheten är institutionaliserad och där äktenskap måste god kännas av patriarken.
Och vad värre är, dess blotta existens sätter hela det demokratiska Sverige ur spel genom att nationens högsta ämbete, statschefen, ärvs i blodsband inom denna sfär.
Så den som är orolig, och känner sig nödgad att försvara vår svenska kultur borde per omgående söka medlemskap i Republikanska föreningen.
