Monarkins tragedi

I DN av 2018-01-05 skriver ledarskribenten Lisa Magnusson om monarkin under rubriken Det är tydligt att Victoria är trött på sitt prinsessliv. Bakgrunden är framför allt TV-programmet Året med kungafamiljen. Det är en skakande läsning. Ledaren avslutas med ”Den tittare som inte blir republikan av en så plågsamt utdragen tragedi har inget hjärta.”

Den aspekt som Magnusson drar fram är något som inte ens vi gamla republikaner kanske har beaktat tillräckligt. Detta att unga, friska och, sannolikt, duktiga människor tvingas in i en roll som är så inskränkt och förnedrande att de till sist riskerar att bli verkliga offer. En rörd rojalist säger vid ett tillfälle att ”De offrar sina liv för oss.” Reportern återger orden för kronprinsessan och frågar om det känns så, varvid Victoria uppges utstöta ett litet kvävt ljud och sedan börja prata om något helt annat.

Andra exempel på kungligheters förnedrande tillvaro ges i Netflix-serien The Crown (spoilervarning). En serie som väl i grunden är positiv till rojalismen men så välgjord och välspelad att de negativa aspekterna av systemet ändå blir uppenbara. I den första säsongen utgör drottning Elisabeths våndor inför systern Margarets önskan att gifta sig med en frånskild man det kanske mest påtagliga exemplet. Ett sådant giftermål går ju inte an enligt konvenansen. Den i sitt inre lidande Elisabeth tvingas ge efter för kraven och relationen till systern förstörs, kanske för all tid. I den nya säsongen av serien finns en scen där premiärminister Anthony Eden informerar drottningen om sina planer att med militär makt återta kontrollen av Suezkanalen. Han avslutar med att fråga om han har regentens stöd. Kameran vilar på drottningens ansikte under en lång stund. Det är uppenbart att hon är minst sagt tveksam till denna våldsaktion. En stund syns även Eden frukta att hon ska rikta invändningar. Men till sist säger hon: ”Den sittande regeringen har alltid drottningens stöd”, och en lättad Eden kan återgå till krigsförberedelserna.

Finns det något bättre sätt att visa på meningslösheten med en regent som är tillsatt genom arv men, numera, inte har någon egentlig makt? Och ändå tvingas spela med i ett ovärdigt spel. Visst är det synd om dem. Men de har ju faktiskt ett val.

Anders Unnerstad
Medlem i Republikanska föreningen