Ett ornament

Vad är en människa som inte får verka under eget politiskt, kulturellt och socialt ansvar?

Om jag en dag kom till ett land där jag skulle finna en hygglig levnadsstandard men där det krävdes att jag, för att komma åt den, avstod från mina grundläggande mänskliga rättigheter skulle jag vara ganska säker att jag kommit till en stat där en politisk diktatur rådde.

Jag har bott några år i Haile Selassies Etiopien och vet vad det innebär att ständigt behöva vakta sin tunga och smyga med sina åsikter och med sina politiska idéer. Dock var det i alla fall så också i diktaturen Etiopien på sextiotalet att ingen ifrågasatte min rätt att vara agnostiker. Andra svenskar var lutheraner eller katoliker och det fanns till och med de som var ateister. Jag hade en hygglig lön och en hygglig levnadsstandard, så några år stod jag ut med det. Men nog kände jag mig ibland stympad intellektuellt när jag exempelvis inte fick kommentera de uppenbara orättvisor och övergrepp som pågick runtomkring mig.

Efteråt måste jag säga att jag inte ångrar mina fem år i Östafrika. Men de fick mig att ännu mer förstå värdet av att vara en fri människa i ett demokratiskt samhälle som Sverige och, numera, Italien. Idag är jag klar över att jag lever bättre i ett land där jag får säga min mening och välja min politiska och religiösa övertygelse oavsett de pengar och den materiella komforten jag skulle åtnjutit i Etiopien.

Vid flera tillfällen har jag i Republikanska föreningens spalter diskuterat de människor som än idag i Sverige, en av världens mest utvecklade demokratier, mot alla odds och mot all rimlighet har gett upp sin rätt att tänka och tycka fritt. Människor som självmant underkastar sig levnadsvillkor som påminner mig om de som gäller för medborgarna på Kuba, i Kina eller i någon annan diktaturstat.

Jag tänker förstås på Carl Gustaf Bernadotte, Victoria och inte minst på lilla Estelle, som en autoritär svensk grundlag vigt åt en framtid som monark. Om något kan klassas som i grunden odemokratiskt så är det att tvinga på ett barn en framtid som i grunden bortser från barnets egen vilja och från de egna framtida besluten. Ett barn som vigs åt en framtid som arvprins eller prinsessa har berövats varje möjlighet att välja själv, och då inte bara sin egen sociala, kulturella och politiska väg utan till och med sin religiösa.

Att ”en vanlig svensk” inte skall kunna förstå att detta är ett övergrepp på ett barns integritet är i sin tur obegripligt för mig. Hur kan man hävda att Sverige är en fullbordad demokrati så länge som ett antal medborgare förvägras de mest elementära mänskliga rättigheterna? Hur kan man hävda att Sverige är ett rättvist samhälle så länge som man tillåter att ett dess lagar specialdesignar medborgare för ett liv i statlig tjänst? Å andra sidan: vad är det för människor utan självkänsla och självrespekt som säljer sitt sociala, kulturella, religiösa och politiska oberoende för ett, om än väl tilltaget, försörjningsstöd?

Det som upprör mig mest med den svenska monarkin är inte bara de uppenbara motsägelsen i påståenden som till exempel ”Sverige: världens mest jämställda land”, utan framförallt det faktum att en omfattande del av befolkningen, som på helt felaktiga grunder kallar sig själva ”världens mest emanciperade folk” blundar för denna monumentala motsägelse. Allt för att få se den kungliga marionetteatern uppträda också framgent.