Vad kan man kräva av en svensk statschef?

Budskapet framförs i en artikel på Newsmill och har gett upphov till en livlig diskussion. Det finns anledning att granska artikeln och inläggen från retorisk synpunkt för att bättre förstå vad som rör sig i dagens allmänna syn på saker och ting.

När jag läst igenom materialet anser jag att Rothstein tagit upp ett angeläget ämne och att diskussionen fördjupat förståelsen av ett par viktiga frågor. Det finns tydligen många alerta medborgare som tänker självständigt och som vill delta i den här typen av debatt. Enstaka påhopp som gäller personen Rothstein finns med i argumentationen, men sådant brukar man tyvärr få stå ut med i de flesta diskussioner.

En första, viktig fråga som tas upp är huset Bernadotte som släkt/familj/individer, respektive institution som förser Sverige med statschef och dekoration vid invigningar och högtidliga ceremonier.

Tankeutbytet kring detta pekar på behovet av att granska den eller de personer som ska fylla sådana uppgifter. Genom att institutionen utgörs av ett hus Bernadotte med ett antal personer som i olika sammanhang ska agera som Sveriges företrädare, blir denna granskningsuppgift annorlunda än om statschefen hade valts på annat sätt. Eftersom statschefen föds till sitt ämbete, blir den förhandsgranskning som sker före tillträdandet givetvis också underkastad andra villkor än om valet stod mellan olika kandidater för posten.

Den typ av offentlig granskning av den eller de personer som ska bekläda statschefsinstitutionen som exempelvis sker genom valkampanjer och särskilda hearingförfaranden i andra demokratiska system, förekommer således inte i Sverige. Sättet att granska hur väl uppdraget som statschef tidigare skötts och under pågående utövning sköts, skiljer sig dessutom mellan en monarki och ett system där statschefen väljs för en viss ämbetsperiod. Dessa aspekter på vårt system hade jag inte tänkt så noga på, innan jag läste Rothsteins artikel och de efterföljande inläggen. Och jag tror att vi behöver dryfta frågan vidare.

Om man granskar den nuvarande svenska statschefsinstitutionen, så anser Rothstein m.fl. att huset Bernadotte inte tar ansvar för sin egen historia genom att man, till skillnad från många andra liknande institutioner, underlåter att offentligt be om ursäkt för sitt stöd till Hitler och nazismen i oktober 1941. Den andra viktiga frågan som diskussionen aktualiserar gäller således en offentlig institutions relation till sin historia, institutionens relation till eventuella offer som utsatts för påstådda oförrätter av representanter för institutionen ifråga och, förknippat med detta, institutionens löften om hur man kommer att agera i framtiden.

Exemplet med Västtysklands förbundskansler Willy Brandt som 1970 knäböjde vid Warszawagettots monument för de judiska offren för nazisternas framfart, är ett av många som illustrerar institutioners offentliga ursäkter för att ge upprättelse åt de som utsatts för till synes oförlåtliga förbrytelser mot mänskligheten. Här möter vi hela den frågeställning som har med historia, minne, glömska, ansvar, förlåtelse och försoning att göra. Inget litet frågekomplex – något som klart framgår av diskussionen om Rothsteins artikel.

När det gäller en offentlig institutions relation till sin historia, är det naturligtvis viktigt att veta hur denna historia ser ut. I diskussionen granskas en rad handlingar från huset Bernadottes sida, som på sin höjd enbart varit kända bland historiker som ägnat sig åt detta. Innebörden av handlingarna blir också föremål för skilda tolkningar. Detta ser jag som en fördel. Så ska historieskrivning gå till, när det gäller institutioner som har politisk betydelse.

Att sådana handlingar som rör huset Bernadottes relation till nazismen, står i förgrunden i diskussionen, har att göra med den rörelsens brott mot mänskligheten. Det är ju också just den allvarliga karaktären av detta brott som föranlett många institutioner att offentligt be offren och deras anhöriga om ursäkt. Vad jag förstår av diskussionen, blir då den centrala frågan, dels hur det verkligen förhåller sig med husets relation till nazismen, dels i vilken utsträckning detta är en fråga som huset förbigått med tystnad och som kanske därför borde bli föremål för en mera öppen redovisning från deras sida.

Till detta har i dagarna aktualiserats en liknande fråga beträffande drottning Silvias far Walther Sommerlaths förhållande till nazismen. Som jag ser det, skulle huset Bernadotte bättre fylla sin funktion som offentlig institution om man öppet redovisade sin egen historieskrivning om dessa handlingar i det förflutna.

När det gäller frågan om ursäkt för eventuella historiska handlingar av orättfärdigt slag från Bernadottesläktens sida, är jag mera tveksam. Den försoningstanke som ligger bakom de anförda exemplen på offentliga ursäkter för institutioners brott mot mänskligheten, kan lätt missbrukas. Det finns något osunt och teatraliskt i sådana manifestationer, som berör mig illa. I huset Bernadottes fall, tycker jag att deras egen berättelse av sin historia i berörda avseenden kan vara tillräcklig. En sådan redovisning skulle kunna vara en värdig gest, som eventuella offer kunde tolka som bön om förlåtelse – en gåva som kunde underlätta det sorgearbete som det här är fråga om.

Att redovisa olika parters berättelser, kan för alla inblandade, inte bara vara intellektuellt hederligt, utan också leda till ökad självinsikt och ha politisk betydelse för framtiden.  Om en sådan redovisning ska behöva kombineras med en offentlig edsavläggelse från tillträdande statschefs sida med en deklaration om värderingar och löften om framtida handlingsbenägenhet, är en fråga som kan diskuteras. Ska så ske, närmar sig vårt statsskick system där kandidater granskas offentligt, innan de inträder i sitt ämbete.

Diskussionen om minne, glömska, historia och försoning har gett mig mycket att tänka på. Visst behövs det kanske förnyad historisk gravsättning av personer som Gustaf V och drottning Silvias pappa, granskning av det socialdemokratiska partiets agerande i samlingsregeringen under andra världskriget, de svenska kommunisternas relation till den stalinistiska regimen, m.m., som aktualiseras i debatten. Så ska historia göras. Men syftet med det hela måste väl ändå vara att vi genom historieskrivningen, och vad den ger upphov till, ska kunna glömma och lägga bakom oss saker och ting på ett någorlunda lyckligt sätt. Då kan vi som i en avslutad psykoanalys, kanske njuta av nuet – liksom liljorna på marken.

Av: Kai Blomqvist