Monarkin – en dålig symbol för Sverige

“Landsfadern” och “teaterkungen” var i själva verket envåldshärskare.

Där rojalisterna ser en fin symbol för Sverige ser vi medeltida värderingar, imperialism, censur och envälde. Vad har det svenska kungahuset för symbolvärde – egentligen?

Monarkin och dess historiska förankring är en bra symbol för Sverige. Det får vi ofta höra i debatten om republik. I samma andetag brukar det sägas att monarkin och kungahuset är en symbol för de värden Sverige står för. Det är då rimligt att fundera över vad det är för värden som kan tänkas ingå i den här symbolen. Och vilka värden vi vill att Sverige ska stå för.

Genom nycker och drifter utsattes folket för hårda prövningar.

När kungshusets förespråkare tittar på monarkin i backspegeln är det vanligtvis selektivt – ofta är det renspolat på djup och nyanser. Genom det historiska dunklet är det många gånger bara glittret från smycken och juveler och blänket från bajonetter som tränger igenom, med undantag från ett och annat kartstreck. Kungarna förenklas till kuriositeter från sagans värld som bedöms efter hur framgångsrika fältherrar de var.

Men när kungarnas och monarkins symbolvärde förs på tal bör vi också minnas dem som de envåldshärskare de faktiskt var. Att de representerar en tid utan folkstyre. Vi bör komma ihåg att de många gånger var diktatoriska, sysslade med censur och hårdhänt tyst ade sina kritiker. Genom nycker och drifter utsattes folket – både i Sverige och våra grannländer – för hårda prövningar.

En av de mest mytomspunna figurerna i den svenska monarkins historia är Gustav Vasa. När han utses till kung i Strängnäs 1523 upphör Kalmarunionen och Sveriges statsskick förändras i ett slag. Det är hans maktlystna strävan att skapa en familjedynasti, där kronan går i arv till den förstfödde sonen, som är ursprunget till dagens arvsmonarki.

– Om vi tittar längre tillbaka i historien har kungatiteln inneburit rollen som landets överbefälhavare. Kungen har varit kung vid händelse av krig, men inte annars. Under medeltiden förändras den här bilden och tanken om att blodsbanden har en speciell betydelse utvecklas. Genom arvsrätten säkrar kungen sin maktställning, säger Erik Petersson, historiker och forskare vid Linköpings universitet.

Det finns gott om mytbildning kring Gustav Vasa. I dag menar de flesta historiker att han var maktlysten och lyckades befästa sin makt genom propaganda och förmågan att undanröja sina motståndare. Samtidigt lever bilden av honom som landsfader kvar på många sätt, bland annat genom de många symboler som hyllar hans minne. Vasaloppet är kanske ett lite mer förlåtande exempel, men den 6 juni då Gustav Vasa utsågs till kung är nationell helgdag sedan 2005 och det var bara härom året som han försvann från vår högsta valör.

En annan regent som ingår i monarkins symbolvärde och den kungliga mytbildningen är Gustav II Adolf. Han har bland annat fått en egen flaggdag – och bakelse – till minnet av sin dödsdag. Han blir kung under stormaktstiden, en period som varade i 110 år – varav 72 av dem var i krig. Ibland beskrivs han som den moderna krigskonstens fader, ett epitet som blir mindre klädsamt när vi tänker på vilka som tvingades ut i strid för att bevara stormaktsidealen.

– Stormaktsprojektet var viktigt och det var kungens roll att hela tiden utöka sitt rike. Annars skulle korthuset Sverige rasa samman. Riket var fattigt och det gjorde att kungen till skillnad från många andra länder tvingade ut sin befolkning i krig genom så kallad utskrivning. De som inte ville vara med rymde till skogs eller stympade sig själva, berättar Erik Petersson.

Stormaktstiden har för många en glansfull aura i historien – men den rymmer också enorma mänskliga umbäranden, rå brutalitet, svält och död. I dag räknar historikerna med att ungefär var tredje svensk man dog i krigets umbäranden under de här åren. Det var en period där Sverige uppträdde aggressivt och imperialistiskt – och oavsett hur vi historiskt väljer att värdera det – kan vi konstatera att det är egenskaper de allra flesta av oss inte ser gillande på när de i dag dyker upp hos andra länder.

Stormaktstiden når sitt slut först när Karl XII stupar i strid 1718. Då har riksdagen fått nog av enväldesmonarkin som kostat liv och upprört folket i över hundra år. 1719 beslutar de därför att begränsa kungens makt och följande 53 år kallas därför för frihetstiden – folket är befriade från enväldet.

Talande för den här perioden i svensk historia är att Europas modernaste tryckfrihetsförordning röstas igenom 1766 och att kungen inte längre kan styra den information som sprids i landet. Både censur och förhandsgranskning försvinner, och allt fler periodiska tidskrifter ges ut. Frihetstiden slutar 1772, när Gustav III tar makten genom en statskupp.

Här har vi ytterligare en regent med en framträdande roll i den svenska monarkins historieskrivning. Han lyfts ofta fram som kulturintresserad och är bland annat upphovsman till Svenska Akademien och dess stadgar. Än i dag firar de aderton sin högtidsdag den 20:e december, Gustav II Adolfs födelsedag, en högtidsdag instiftad av Gustav III. Men utöver att främja det svenska snillet och smaken såg Gustav III även till att tryckfrihetsförordningen förlorade sin grundlagsstatus och genom enkla lagar gjorde han inskränkningar i det som fanns kvar av den. 1785 tillkommer också indragningsmakten, vilket gör att alla publicister måste ansöka om utgivningstillstånd hos kungens förlängda arm, hovmarskalken.

– Gustav III avskaffar riksrådet och blir landets enväldiga härskare. Han tillskansar sig makt genom att styra pressen och militären. Han fejkar ett krig mot Ryssland för att vinna popularitet bland folket, men precis som i Frankrike vid den här tiden är missnöjet mot kungahuset stort. Sverige är ett land med hungersnöd, höga priser och inflation. Inom militären och adeln finns det dock en grupp män som känner till det fejkade kriget och som är missnöjda med att kungen inte genomfört de reformer han lovat folket. De planerar och genomför mordet på Gustav III, som utförs av militären Johan Anckarström, säger Erik Petersson.

Varför låter Sverige enväldet förkroppsligas i form av symboler, statyer och flaggdagar?

Att Gustav III idag är allmänt känd som despot hindrar inte det faktum att han möter oss på Skeppsbrokajen i Stockholm. Varför låter Sverige enväldet förkroppsligas i form av symboler, statyer och flaggdagar? Mycket går att tillskriva den nationalromantiska historieskrivningen på 1800-talet, när man reser statyer över kungarna och återberättar deras hjältemod och öden.

Även flera konstverk bidrar till mytbildningen. Den kända målningen som föreställer Gustav II Adolf vid slaget vid Lützen, målad av Carl Wahlbom och som nu finns på National museum i Stockholm, målas i mitten av 1800-talet. Även målningen Karl XII likfärd, av Gustaf Cederström, målas i slutet av 1800-talet. Det är också på 1800-talet som Gustav II Adolfs dödsdag, 6 november, och Sveriges national dag, 6 juni, blir flaggdagar.

– Under 1800-talet bygger man kollektivt upp bilden av nationalstaten Sverige och då blir den här typen av symboler och berättelser om hjältemod väldigt viktiga. I dag vet vi att den historieskrivningen inte stämmer, men många berättelser levar ändå kvar som om de vore fakta, säger Erik Petersson.

I 1809 års regeringsform, som bevaras fram till 1974, avskaffas censuren och tryckfriheten är återigen grundlag. Men hovmarskalkens indragningsmakt råder ända fram till 1844 och utgivningen av tidskrifter som anses opassande för allmänheten kontrolleras och stoppas fram tills dess.

En sådan opassande tidskrift var till exempel Aftonbladet, vars utgivning dras tillbaka hela 14 gånger under den här perioden, något som leder till att den hela tiden får komma ut under nya namn (Aftonbladet 1, 2, 3 osv) och med nya ansvariga utgivare. Det är också på 1800-talet som Sverige tummar på arvsrätten genom att den gamle och barnlöse Karl XIII adopterar den franska marskalken Jean Baptiste Bernadotte så att han blir rikets (Sverige och Norge) nya kung. Efter Jean Baptiste Bernadottes invasion av Norge sommaren 1814 inleder Sverige världens längsta period av fred, som varar än i dag.

Men trots att Sverige inte krigar och vår nuvarande kung inte har någon exekutiv makt är ömhetsbanden mellan kungahuset och försvaret fortsatt starka och förblir en symbol för en allians som aldrig tycks gå ur tiden.

– Kung Carl Gustaf har de militära graderna amiral och general. Han bär uniform och är rikets främste representant för försvarsmakten. Ur ett militärt perspektiv ses kungen antagligen som symbol för det man strider för, något som är sprunget ur vår historia när kungarna själva deltog i strid i rollen som överbefälhavare, säger Erik Petersson.

Som grädde på moset har vår nuvarande kung gett sitt namn åt en granatkastare. Och glöm inte det faktum att varje privat högtid inom kungafamiljen ses som ett tillfälle att dundra på med det tunga artilleriet. När Victoria och Daniel Westling gifte sig flög 18 stridsflygplan över slottet och längs kortegevägen stod 5 000 soldater.

Så låt oss se lite mer nyktert på Sveriges tusen år av monarki, en tid som varit dominerad av envåldshärskare som drev Sverige i krig, ständiga utskrivningar av den egna befolkningen, av att tysta motståndare med hård censur och kungar som till sist gjort allt för att bevara kronan och makten inom familjen. Även dessa traditioner ryms i det symbolvärde som monarkin sägs representera.

Den här artikeln publicerades i Reform nr 1 2017.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna, krönikorna och uppropen genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev. Skickas ut en gång i månaden.