Vad har man kungar till?

En gång i tiden, till och med för mindre än hundra år sedan, fanns det kungar, drottningar och även kejsare och kejsarinnor (som exempelvis kaiser Franz Joseph eller Viktor Emanuel III kung av Italien och kejsare av Etiopien) i många europeiska länder.

De var utan undantag människor som lämnade efter sig vittnesbörd om att ha varit besatta av maktbegär och ridna av megalomaniska föreställningar.

De kunde starta krig (till exempel det första världskriget) och förtrycka dem som de ville i stort sätt efter eget tycke. De kunde leva i omåttligt överflöd och lyx och låta ”folket” svälta och leva i armod. De kämpade emot demokratin och de medborgerliga rättigheterna så länge de kunde.

Utan att vara kunnig i psykologi vågar jag ändå påstå att människor som fram till för lite mer än hundra år sedan, på allvar, trodde sig ha fått sin krona direkt ur guds händer måste ha varit antigen mentalt störda eller extremt inbilska.

Så småningom fick de ge efter för kraven om jämlikhet och demokrati och blev berövade det mesta av den makt de hade, så länge och så girigt, hållit för sig själva. I Sverige fick de i praktiken lämna ifrån sig varje spån av makten 1971 och blev därigenom de facto icke-medborgare. Den svenske monarken fick dock sitta kvar på sin tron och där sitter han än idag…

Med demokratins genomförande i de flesta europeiska länder blev monarki en uppenbar social och politisk anomali. Varför skulle man undanta ett fåtal individer i nationen från de spelregler som kom att gälla för alla människor i de demokratiska staterna. Varför skulle till exempel principen om att lagen gäller undantagslöst för alla medborgare inte gälla för monarken och hans familj. Varför skulle man, så som skedde i Sverige, England etcetera, lagstifta, om något så typiskt för totalitära stater, att en enda uppfattning, i Sveriges fall ”den rena lutherska tron”, fick gälla för monarken och hans familj. Varför indoktrinera ett svenskt barn till att välja bara en sorts liv. Varför hjärntvätta små prinsar och prinsessor och låsa in dem i ett socialt, kulturellt och intellektuellt fängelse. Ett fängelse ur vilket det är nära på omöjligt att slippa ut.

Numera är det de kungliga som roar folket istället för, som det var förr, att de folkliga gycklare och narrar skulle roa monarken och hans hov. Idag står det klart att monarken är just en lustig kvarleva från förr och inget annat. Något som används av SVT och de hycklande media som ser i monarkin en källa ur vilken de kan hämta bra tittarsiffror och stora intäkter.

Idag har monarken och hans familj en enda funktion: de får förlova sig, gifta sig, avla barn och döpa dem för att roa och underhålla ”folket”. Till och med när de dör bjuder det på ett spektakel.

Själv skulle jag inte vilja leva ett sådant alienerat liv. Ett liv där jag inte erkändes något annat värde än det av att vara en symbol för en gammal odemokratisk tid och ett gammal odemokratiskt Europa. Ett liv där jag behandlades som ett avelsdjur och inte som en människa med en fri och oberoende vilja. En människa, visserligen utan konstlade privilegier men i gengälld med full rätt att leva ut mitt liv i enlighet med alla de rättigheter och möjligheter som en verklig demokrati erbjuder.

Innerst inne tror jag dock att Republikanska föreningen får det svårt när det gäller att övertyga ”folket” att lämna ifrån sig sin fogliga och roliga leksak.