Hade det inte varit lämpligt för public service-medierna att ta upp de ökande sympatierna för republikanerna just en dag som denna?
Hade de inte kunnat gå in på Facebook och sett alla protester som folk skickar in mot dagens spektakel?
Hade det inte varit lämpligt att intervjua Republikanska föreningens ledning om varför de förordar ett republikanskt statsskick och vad det tycker det är fel när den blivande statschefen får sitt ämbete genom ett vanligt kungligt samlag så som det varit i flera hundra år?
Är inte en förening med tiotusen medlemmar och med ett starkt politiskt budskap något att diskutera?
Är inte public service-medierna, som påstås vara sakliga och opartiska, tvungna att lämna allsidig och omfattande information om det som är på gång i samhället?
Numera bor jag i Italien som tack och lov är en republik där presidentbarnens bröllop är en privatsak som samhället inte lägger någon vikt på. Annars är jag häpen över den oförskämdhet med vilken de svenska public service-medierna bryter mot de regler som gäller för deras verkande…saklighet och opartiskhet är uppenbarligen en relativ sak som godtyckligt avgörs av SR:s och SVT:s ledning beroende av vad de gillar och vad de inte gillar.
Att påstå att de svenska public service-media är i händerna på kungahuset lika mycket som Mediaset är i händerna på Berlusconi är ingen överdrift. Lika lite som Mediaset ger sig på Berlusconi och hans hov ger sig SR och SVT på kungahuset: inte ens när Carl Gustaf Bernadotte visar sig vara en lika potent kvinnokarl som il cavaliere.
En etiopisk vän till mig kallade Sverige ”The Kingdom of Hypocrisy” när han vid slutet av sextiotalet såg välgödda svenska studenter i Lund, iklädda passande Mah-Jongkostymering, demonstrera mot de orättvisa förhållanden i världen. Jag måste faktiskt säga att de orden stämmer också in idag på det rabalder som monarkisterna i public service ställer till i ett land som många svenskar fortfarande kallar ”världens mest jämställda land” trots det monarkiska samhällssystemets inneboende motsägelse.