Svaga bevis för att kungen gynnar exporten

Kungen drar in miljarder, fattar ni? Miljarder!

Ja, de säger det, rojalisterna. Påstår att kungens värde för exportföretagen är nästan omätbart.

Men har de på fötterna? Kungen är en gammal man, i en världsekonomi som förnyas med rasande fart. Han åker på statsbesök högst ett par gånger om året, i en värld där beslut fattas allt snabbare. Ärvd makt – som kungen bygger sin auktoritet på – står så långt man kan tänka sig från den företagskultur som odlas i de nya, globala företagen.

Spontant låter det som ett osannolikt dragplåster.

Men för argumentets skull: låt oss anta att kungen verkligen skapar affärer. Låt oss anta att en statschef imponerar en smula.

Ska man i så fall räkna på värdet av att ha en kung, måste man ta hänsyn till att även demokratiskt valda presidenter gör statsbesök tillsammans med företagsdelegationer. Det kan alltså inte vara så att varje värde över noll som kungen skapar med sina statsbesök ses som ett argument för monarki. Den relevanta siffran blir istället hur många fler miljoner Carl XVI Gustaf drar in jämfört med en Sauli Niinistö eller en Toomas Hendrik Ilves. Kungen är en dörröppnare, ”men vilka dörrar som skulle kunna vara stängda för en svensk president vet ingen”, som DN konstaterade 2010.

Och även om vi skulle komma överens om att kungen skapar affärer – mer om det nedan – så handlar det om droppar i havet. Sverige har ungefär 10 000 exportföretag med en någorlunda stor omsättning (över en miljon). På ett vanligt statsbesök följer det med kanske 30 företag. Kungen besöker 1,5 länder per år i snitt. Det innebär att 0,45 procent av Sveriges större exportföretag kan använda kungens draghjälp varje år.

Det låga tempot är en fråga för sig. Hittills under 2010-talet (6 år) har kungen besökt 5 av Sveriges idag 30 största exportmarknader. Det innebär alltså att kungen först om 30 år, när han fyller 100, har täckt in hela listan. Och det i en värld där produktcyklerna blir kortare och kortare.

Hur kan någon tro att sådana enstaka nedslag gör någon skillnad?

Hursomhelst – allt detta är bara rimlighetsresonemang. Men utvärdering på riktigt, då? Vad säger hovet själva? De måste det väl vara angelägna att visa nyttan av kungens insatser?

Nej, ingenting.

I kungahusets verksamhetsberättelse för 2015 skriver man bara ”Kungaparet genomförde utgående statsbesök till Finland och Litauen.” På ett annat ställe – och det är så här långt man kommer i jakt på handfasta bevis – skriver riksmarskalken: ”Det har ofta omvittnats [min kursivering] att den kungliga närvaron bidrar till att öppna dörrar för svenska intressen, inte minst för exportindustrin.”

En orsak till att hovet inte går till botten med effekterna av kungens statsbesök kan vara att det helt saknas stöd från vetenskapsvärlden för att det skulle finnas några positiva effekter.

2013 lade nationalekonomen Anna Almqvist fram sin mastersuppsats ”A Royally Good Idea? A Study of the Relationship Between Swedish State Visits and Aggregate Swedish Merchandise Exports” (här sammanfattad i tidskriften Liberal Debatt, här som pdf). I uppsatsen undersöker hon effekterna på handeln av Carl XVI Gustafs statsbesök under perioden 1973-2006.

Almqvist kontrollerar noggrant för andra faktorer som kan ha påverkat handeln, och sammanfattar sina resultat så här: “I find no evidence, in my analysis, of state visits having any effect on Swedish aggregate exports, suggesting that state visits may not be a particularly useful export promotion activity.”

“[T]here is no support for the theory that state visits, performed by King Carl XVI Gustaf, lead to increased Swedish exports to visited countries.” Almqvist har även sökt efter fördröjda effekter utan att hitta några. Vetenskap – rojalism 1-0.

Om Anna Almqvists resultat går att generalisera, så är alla exportfrämjande aktiviteter på statschefsnivå bortkastade, även om det är en folkvald president som utför dem. Men det finns forskare som har hittat viss effekt av statsbesök. De effekterna har dock uppstått i – republiker: Frankrike, Tyskland, USA och Sydkorea.

Frågan är varför det inte gäller Sverige. Almqvist menar att de olika resultaten kan handla om undersökningsmetod, men också om att det kan vara en effekt av att olika statschefer har olika mycket inflytande och är olika skickliga, eller att de exportfrämjande strategierna i samband med statsbesöken kan skilja sig åt.

Kungen kanske inte är tillräckligt bra, helt enkelt. Som journalisten Staffan Heimersson skriver: ”Vi som på yrkets vägnar sett kungen in action i främmande land är inte imponerade.”

Ändå fortsätter en del att säga att det är kungen som ligger bakom stora delar av Sveriges exportvärde. Vilken dyster syn på svensk företagsamhet. Republikanska föreningen tror faktiskt att svenska företag själva jobbat sig till sina framgångar. Sedan får rojalister muttra om motsatsen bäst de vill.