Estelle kunde ha blivit företagare, författare eller statsminister

Jonas Lundgren om det orimliga i att bestämma en människas liv i förväg.

När jag föddes visste ingen vad jag skulle bli. En fantastisk, obehaglig och hisnande känsla. Dels för att alla oskrivna blad utkristalliserar sig med tiden till unika individer och dels därför att jag fortfarande inte har någon aning om vad jag ska bli. Det finns de som vet, säger de, spridda bud; journalist, yrkespolitiker, förläggare, författare, mamma säger att jag inte får bli polis (rimlig förväntning, jag är ganska skrajsen av mig).

När min lillebror, min sambo, min mamma, min pappa, min mormor, min morfar och min farmor föddes, visste ingen vad de skulle bli, var just de skulle hamna. Det är egentligen en ganska fin tanke. Vi är alla oskrivna blad som kan dö, bli statsministrar, bli yrkesmördare eller företagare, i morgon. Vad som gör att vi blir det vi blir är ett ständigt trätoämne, beskrivet i termer av arv, miljö, familj, slump, gud.

När Estelle födde visste vi alla vad hon skulle bli. En skrämmande, obehaglig och hisnande känsla. Dels för att hon inte är ett oskrivet blad när hon föds och dels för att förväntningarna på henne är gigantiska, två kvinnor som monarker (eller monarkor?) efter varandra. Vi vet alla vad Estelle ska bli, vad som förväntas; inte journalist, yrkespolitiker, förläggare, författare, ingen mamma som säger att hon inte får bli polis. Hon ska bli drottning, punkt. Vad som gör att Estelle blir det hon blir är ett trätoämne, beskrivet i termer av arv, familj och gud.

Ett förlegat system kan förutbestämma en människas liv, kan ha makten att säga ja och nej och fylla en kalender med måsten. Det finns ingen som helst möjlighet att vädja till föräldrarnas förstånd i det här fallet. Vad som är komiskt är att det är precis vad man gör när det gäller andra hederskulturella samhällsfenomen, exempelvis strikt religiösa muslimer.

I de fallen, när de försöker bestämma sina barns liv, uppmanar samhället till besinning, eftertanke, kräver eventuellt sekularisering och samhällsanpassning. Men när det gäller Estelles familj ropar inte hela samhället odelat på samma krav. Istället väljer man att hylla och omhulda hederskulturen. Den kallas för ”tradition”. När tradition motiverar att man ser det som en självklarhet att skriva ett oskrivet blad fullt kan man fråga sig vilken tradition som inte kan brytas om man inser att den är förlegad.

Text: Jonas Lundgren

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna, krönikorna och uppropen genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev. Skickas ut en gång i månaden.