Kriminella ”landsfäder”

För många svenskar är det fortfarande så. Få verkar inse att dessa människor var grymma tyranner som plågade ”sitt folk” lika mycket som moderna diktatorer i Syrien, Libyen, Argentina, Chile, Kuba, Nazityskland, Sovjetunionen, Kina och Nordkorea. Karl XII som än idag står staty i Kungsträgården i Stockholm, och som alltjämt firas 30 november, var en galen krigshetsare. En annan krigshetsare, Gustav II Adolf, ledde en svensk armé som i frågan om hänsynslös grymhet och förakt för kulturella värden likställdes, av de folk som den plågat under trettiåriga kriget, med Attilas hunner.

Att denna skara tyranner påstås stå för länders utveckling och välstånd är falskt. De som står för det är tänkarna och frihetskämparna som har framhävt värdet av jämställdhet och broderskap mellan människorna. Tyrannerna har istället gjort sig skyldiga till övergrepp och missgärningar som vida överträffar inkvisitionens värsta brott. Den har avlivat på godtyckliga grunder tusentals meningsmotståndare och sanna frihetssökare. Beskrivningen om den grymhet som visades när till exempel Johan III, Karl IX, Gustav III skulle ”straffa” sina fiender, låter förstå om vilken hänsynslöshet dessa mördare var kapabla till.

När det gäller Gustav III vill många svenskar prisa honom för hans ”kulturella” verk samtidigt som man inte pratar om hans utsugning av landet i syfte att kunna föra vettlösa krig. Det verkar helt begripligt att denne psykopat röjdes undan av människor som ville rädda landet.

Numera hänvisar rojalister av alla de slag till den nuvarande monark som bäraren av en ädel tradition som, trotts den djupt inneboende motsägelse, gynnar den svenska demokratin. Den nuvarande monark är istället en betydelselös marionett i ”folkets” våld ingen riktig människa (lika litet som sin dotter) utan en symbol, i mina ögon, för något djupt odemokratiskt och omoraliskt. Dessutom en man utan heder som gärna spelar sitt meningslösa spel för att få lyfta ett generöst apanage. En tagare av ett socialbidrag i hundramiljonersklassen.

Sverige precis som många andra länder som det liknar lever bland annat av sina minnen av krigisk stormakt. Allt tal om fredsälskande nation står i bjärt kontrast till nostalgin till de krigiska ”stordåden” och den forna ställningen som ”stormakt”. Om detta vittnar allt nostalgi som dyker upp när en del svenskar pratar om Finland och om de baltiska länderna och om de kungar som ”skapat” landet.

Folkstyret har sin början i tider då frihetsivrare började bekämpa och störta dessa tyranner eller då de började göra dem harmlösa. Att göra Gustav Vasas kröningsdag till nationaldagen visar en fullständig brist på aktning för alla frihetskämpar som skapat Europas demokratiska republiker.

Att undervisa unga människor om något annat än det som utgår från ett fördömande av monarkin odemokratiska väsen och av forna dagars monarkers patologiska agerande (till exempel genom att berätta om Jöran Perssons eller Anckarstöms avrättning) och att undervisa t.o.m. om mördare som Gustav Vasa så som ”landfäder”(samtidigt som man fördömer Hitler, Stalin, Mussolini, Mao, Franco och dagens tyranner som Castro, Pinochet, Gaddafi, Bashar al Assad med flera) är ett hyckleri som gör ”européernas” uttalande om kärlek till demokratin omöjlig att tro på för många diktatorer av idag.