Rikard Lejonhjärta med flera ”hjältekungar”

När jag var barn var Robin Hood och hans vänner mina hjältar och förebilder. Så skulle man (försöka) vara: modig, skicklig, godhjärtad och absolut hängiven det som var till fördel för de svaga och fattiga. Robins egen hjälte var förstås kung Rikard Lejonhjärta, den som jag fick lära mig var ädlast bland regenter på sin tid och som på alla sätt delade Robins alla egenskaper och mål.

När jag blev äldre och flyttade till Sverige fick jag lära mig om en annan kung som också var godhjärtat och storsint och som helt hängav sig åt att bygga sitt folks välfärd: nämligen Gustav Vasa. Alla svenskar som jag träffade berättade om hans vishet, om hans storsinthet och om hans hjältemod. Hur han åkte skidor långt för att samla sina dalmasar att slåss mot Kristian och, inte minst, mot de onda katolikerna. Själv spelade jag rollen som Katarina av Sachsen-Lauenburg i ett Chalmersspex: Gustav Vasa, 1964 på Byggforskningsinstitutet i Addis Abeba i Etiopien. Spexen framhävde Gustav Vasas folklighet, storsinthet och hans fosterlandskärlek men också Kristians lumpenhet och grymhet. Den till största delen etiopiska publiken jublade. Gustav Vasa gifte sig till slut inte med Katarina utan med sin käraste dalkulla Anna. Katarina gifte sig med Kristian.

Så småningom har jag lärt mig annat om de två monarkerna. Den förste som egentligen var fransman, bodde nästan jämt i Frankrike och talade bara franska, var mycket tapper men i motsvarande grad blodtörstig och våldsam. Han kallades, enligt den italienske historikern Alessandro Barbero, ”slaktaren” då han brukade låta avrätta alla fångar som hans trupper tog. Han blev också ett flertal gånger anklagad för våldtäkt. Han tvingade sina undersåtar att betala mycket höga skatter för att bekosta sina korståg mot Saladin i Palestina där han själv spred stor skräck bland de muslimska kvinnorna och barnen.

Att den andre också var en despot, väl insatt i Nicoló Machiavellis idéer, framgår av ”Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann” den utmärkta boken som Lars Olof Larsson skrivit. Han var maktlysten, hämndlysten, intrigerande, omåttligt girig, blodtörstig med mera. Och dalmasarna och smålänningarna, som inte alls ville bli lutheraner, kämpade han ner hänsynslöst.

Är det inte så att makt alltid har missbrukats av personer som enskilt har haft ett monopol över makten? Är det inte så att Augustus och Livia, Caligula, Nero, Attila, Theodorik, Karl den Store, Innocentius III som utplånade katarerna, Richard II, Djingis Khan, Isabella I den katolska och hennes make Ferdinand II, Torquemada, Gustav Vasa, den blodtörstige Henrik VIII och hans två lika blodtörstiga döttrar Mary och Elisabeth I, Paul IV och diverse andra påvar som förtryckte judarna, Martin Luther som var förintelsens främste idégivare redan 1543, Karl IX, Calvin och Katerina de Medici, Cromwell som slaktade irländarna, Karl IX, Gustav II Adolf, Karl XII, Gustav III, Robespierre, Napoleon, diverse tyska och österrikiska kejsare, Hitler, Stalin, Mao, Mussolini och kejsaren Haile Selassie, Schaen av Persien och hans shiitiska efterföljare i Iran Khomeini, Idi Amin, Assad, Gaddafi, kungarna av Saudiarabien, med många, många fler (här kan man verkligen dra alla över en kam), har gett sig själva rätten att tortera, stegla, flå, påla, stycka, bränna på bål, hänga, halshugga, skjuta, förvisa, prygla, fängsla, tvinga ut i krig, och plundra de som de har velat med ”lagliga” eller olagliga medel.

Inkvisitionens fanatiker hade en skugga av ”rättssäkerhet” i sina rättegångar. De följde strikt den romerska rätten. Men kejsarna, kungarna, och alla de andra enväldiga despoterna behövde ingen lagbok. De påstod, på en tid då den som ens tänkte på frihet, jämlikhet och broderskap mellan människorna begick ett brott som kunde sonas med livet, att de själva hade fått rätten att avgöra människors liv eller död efter eget huvud direkt av gud, av ”folket” eller av historien. Är det inte så att den gode och rättfärdige monarken är en myt utan förankring i verkligheten?

Problemet idag är att många fredliga människor i Europa, inklusive flertalet människor i Sverige missledda av en del, av nationalistisk patos vilseförda historiker, fördömer terroristerna och de religiösa fanatikerna men beundrar och hyllar samtidigt deras europeiska förebilder så som till exempel kung Rikard II och kung Eriksson Vasa. I Palestina var Rikard känd och fruktad för sin grymhet och så var det också med Gustav Vasa i Sverige. De nöjde sig inte med att bekämpa sina motståndare utan förrådde till och med de som gav upp mot löfte om fri lejd och skändade deras kvarlevor.

Nationaldagen i Sverige firas inte till minne av den dagen då den allmänna rösträtten infördes i landet utan till åminnelse av kröningsdagen av en vettvilling som hade för vana att påla upp sina motståndares avhuggna huvuden. Det är först i dessa dagar som människor i Mellanöstern och på internet åter kan skåda hur Dackarnas pålade huvuden kan ha sett ut i verkligheten.

Så länge som den europeiska historiens tyranner: plundrare, folkplågare och massmördare på egen mark och i andra länder, hyllas och kallas landsfäder i de europeiska länderna ska européerna vara försiktiga med att fördöma de nya kaliferna.

PS. Lika försiktiga skall de vara som hyllar demokratin men som samtidigt inte fördömer slaveriet, kolonialismen och rasismen som de egna länderna stått för och byggt sin välfärd på.