Ers Kungliga Höghet, är alla människor lika mycket värda?

Då var det dags igen. Ytterligare en generation ska få uppleva magin med ett kungligt bröllop. Vi vaggas in i en lyxvärld klädd i sammet och minksvansar och glömmer bort vår egen litenhet för en stund. I vår beundran får vi för ett ögonblick ta del av något mycket större då de kungliga högheterna från sina axlar borstar bort lite av sitt rosa skimmer ner på oss vanliga människor via media. Allt vi behöver göra är att svära trohet till monarkin för att få en tur och retur biljett in i det förlovade landet där det spiller över lite Ers Höghet på var och en som underställer sig. Var beredda på att låta er frälsas och flytta in i sagolandet Bernadotte.

Världen kanske blir tråkig utan sagor om slott och någon Ers Höghet att se upp till. Fast om priset är att staten uppmuntrar till att vi värderas olika, är det då verkligen värt det? För verklighetens sagor är inte alltid lika fröjdsamma som de berättelser vi drömmer oss in i. I verklighetens sagor är kungens stora välstånd och höga värdighet byggt på bekostnad av den fattiga bondens arbete och låga värdighet. Tack och lov finns det sagor om förtryckta ankungar vilka växer upp till vackra svanar. Dröm istället om dessa och använd dem till att bygga ett jämlikare samhälle.

Gustav Vasa införde arvkungadöme år 1544 vilket sedan genom historien har sett lite olika ut men i grunden varit det samma. Således vilar dagens successionsordning på lagar snart 500 år gamla. Det finns ett tungt vägande skäl till att det är ytterst få så pass gamla lagar i bruk fortfarande. De stiftades nämligen under en tid då samhället hade en helt annan människosyn än idag. Dåtidens värld präglades av förtryck som norm och människors olika värde var en självklarhet. Ur denna människosyn vilar vår tids successionsordning. Hade idén om arvkungadöme formats för första gången på 2000-talet skulle ett sådant förslag setts som strikt odemokratiskt och inte kommit särskilt långt i lagstiftningsprocessen. Eller kan Hans Majestät Konungens valspråk ” För Sverige i tiden” appliceras på andra ämbeten i demokratisk anda genom att införa en successionsordning också för riksdagens talman som inte heller har någon politisk makt? I denna fråga är jag övertygad om att även den mest inbitna rojalist skulle stapla upp en rad rationella argument om varför ämbetet direkt under vår statschef ej ska tillsättas via arvsrätt. Men varför applicerar rojalisten denna rationella logik ifråga om talmannen men ej kungatronen? Enligt nuvarande demokratiska samhällsnormer är det en självklarhet i jämlikhetens tecken att alla ska ha rätt till samma chans. Således bör Hans Majestät Konungen abdikera om han vill leva upp till sitt valspråk.

Tradition ger känslor av kontinuitet samt trygghet. Därför är det viktigt att välja sina traditioner väl eftersom vår nation vilar mot dem. Rojalister argumenterar intensivt för bevarandet av vår historia. Men vad är monarkin baserad på för historia annat än diktatur och än värre än så, då despoterna vi kallar kungar traditionellt tillsattes att regera av Guds nåde, dvs. Ers Majestät var den allsmäktiges sublima hand på jorden. Är detta en tradition att bevara i en demokrati? Återigen irrationella argument då rojalister i samma andetag anser sig inneha demokratiska värderingar. Således är emotionella kopplingar helt avgörande för monarkin. Från sin piedestal föder kungen sina anhängare med gemenskap och värde. Dessa känslor kompromissas ej med något så banalt som rationella argument, ty de kan aldrig ersätta den känsla av storhet en man av Guds nåde skänker de som väljer att övertygas av monarkens sublimitet.

En ny undersökning pekar mot att 60-70% av befolkningen vill bevara monarkin. Att använda detta som argument för monarki som demokratisk är dock besynnerligt. Eller ska vi kanske överlåta riksdagsvalen åt Sifo och bygga vår parlamentarism på deras undersökningar? När vår statschef väljs vid regelbundna val och på så vis får mandat från folket att representera Sverige är denne demokratiskt tillsatt. Sådana grundkunskaper i parlamentarism borde även de flesta rojalister känna till. Vidare är denna typ av undersökningar problematiska då frågeställningen är formulerad utifrån att det endast finns ett reellt alternativ.  Om det existerat en rad konkreta valmöjligheter till posten som stadschef, vilka försummas p.g.a. monarkins diktatoriska natur, hade opinionssiffrorna med stor sannolikhet sjunkit avsevärt. Bara titlarna Ers Majestät, bet. sublim, och Ers Kungliga Höghet borde utlösa en illaljudande varningsklocka djupt i alla människor med demokratiska ideal. Hur kan ett samhälle vilket strider för jämställdhet vara bärare av värderingarna bakom dessa titlar och dessutom låta dem stå längst fram som reklampelare för nationen. Visst skriker det av motsägelser i att Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessan Victoria representerar ett land vilket kämpar för människors lika värde och demokrati?

Så vad kostar då monarkin mer än en massa pengar? För priset är högt, mycket högre än vad som kan beräknas i ekonomiska kalkyler av vinst och förlust. Monarkin kostar synen på människors olika värde. Vi gör avkall på demokratins fundament och betalar våra kungligheter genom att sälja våra humanistiska övertygelser om jämlikhet. Men vad är dessa mänskliga värderingar värda gentemot en dos av Ers Kungliga Höghet? För i dessa tider av kungligt bröllop kan vi äntligen drömma om det liv vi aldrig kommer att få. Framför våra fötter serveras den lyx och överflöd vi saknar i vardagen när vi handlar på ICA Maxi. Nu kan vi själva bli prinsar eller prinsessor för en liten stund genom att identifiera oss med det finare folket av bättre börd än de vi möter på bussen till jobbet en måndag morgon. Vi behöver inte längre tampas med lågprismänniskor av dålig kvalitet på ICA Maxi. För nu i detta ögonblick, handlar vi endast av hovleverantörer.