Sergio Mattarella – Italiens tolfte president

Giuseppe Mazzini såg för sig 1838 ett enat, oberoende och frihetlig Italien. En sekulär republik framvuxen ur askan av alla monarkierna, inklusive påvestaten, och hertigdömen som landet var uppdelat i. Så blev det inte. Italien blev 1861 en monarki tack vare Garibaldi, ursprungligen en anhängare av republikanen Mazzini, som överlämnade alla de områden som han erövrat till Viktor Emmanuel II av Savojen, kung av Sardinien, som då blev Italiens kung. Republikaner och demokrater som först motsatte sig monarkin deltog till slut i det politiska livet och gick till och med med på att svära kungaeden, dock med en brasklapp, uttalad av deras ledare Felice Cavallotti 1877, när han vid edsceremonin underströk att hans ed hade noll och inget etiskt eller moraliskt värde.

Den andra juni 1946 röstade 54,3 procent av italienarna bort monarkin som bland annat anklagades för att ha underlättat Mussolinis maktövertagande 1921 och den fascistiska Italiens inträde i andra världskriget. Italiens förste president var Luigi Einaudi 1847-1961. Einaudi tog 21 år gammal juridikexamen vid Universitetet i Turin där han så småningom blev professor. Han blev även professor vid universiteten i Turin och Milano. Han verkade också som debattör i Italiens ledande tidningar. 1943 flydde han undan fascisterna till Schweiz. Tillbaka i Italien efter krigets slut blev han vald till president 1948.

Den italienske presidenten väljs vart sjunde år och får sitta i högst två perioder. I presidentvalet deltar alla medlemmarna av parlamentet: deputerade kammare och senaten. Valet sker antigen vid de tre första omröstningarna med 2/3 majoritet eller, om ingen kandidat får majoritet då, vid ett fjärde val med enkel majoritet. Sergio Mattarella, Italiens senaste president, född 1942, valdes till sitt ämbete den 3 februari 2015 med nära på 2/3 av rösterna: 665 av 945.

Matarella utbildade sig till jurist i Rom och avslutade studierna med högsta betyg. Han har arbetat som adjungerad professor vid universitetet i Palermo med speciell inriktning på parlamentarisk rätt. Han blev medlem i DC (Italiens kristdemokrater) på Sicilien och blev så småningom parlamentledamot och minister i flera ministärer. Dock lämnade Mattarella det italienska KD i protest mot dess närmande till Berlusconis Forza Italia. Han anslöt sig slutligen till Partito Democratico under ledning av Romano Prodi. Mattarella blev föreslagen av de italienska socialdemokraterna till posten som president. När han nominerades var han domare i konstitutionsdomstolen.

Mattarella uppfattas som en vänsterkatolik och som en försvarare av den sekulära staten. Han har vid flera tillfällen stått i opposition mot högern till exempel när parlamentet, som var styrt av en centervänsterkoalition där hans eget parti ingick, tillät att Silvio Berlusconis tv-bolag gavs en dominerande ställning i etern. Han motsatte sig också valet av Berlusconis parti i PPE (europeiska folkpartiet). Mattarellas bror Piersanti Mattarella var en erkänd maffiabekämpare och president i den sicilianska regionsregeringen. Han blev mördad på gatan i Palermo av mafian 1980 och dog i sin brors Sergios armar. Mattarella fortsatte kampen mot mafian efter broderns död.

Mattarella tjänar cirka 230 000 euro/år. Han har självmant avstått från alla tidigare intjänade pensioner. Han åker ofta kollektivtrafik. Givetvis betalar han ur egen ficka när hans barn växer upp och när de gifter sig eller döps. Hans huvuduppgift, förutom att representera landet och att tillsätta eller att lösa parlamentet, är att vaka över konstitutionen. Han kan skicka tillbaka lagarna till parlamentet om han inte bedömer att de överensstämmer med den. Då lagarna inte anses överensstämma med konstitutionen skickas de till konstitutionsdomstolen som dömer efter en egen utredning. Presidenten kan bli avsatt och lagförd för högförrederi och brott mot konstitutionen men inte för handlingar som ingår i hans ordinarie arbete. Mattarella följer efter en mycket uppskattad president Giorgio Napolitano som avgick i början på 2015. Napolitano var en stark president som vid flera tillfällen tog ställning för migranterna, för de homosexuella och mot trängseln i de italienska fängelsen.

Presidentvalet i Italien skapar undantagslöst en vis polemik men kandidaterna föreslås alltid genom förhandlingar mellan partierna i parlamentet och i senaten. Vid val av Mattarella var det få som tvivlade att han skulle kunna sköta sin uppgift på ett kompetent och opartiskt sätt. Forza Italia röstade mot honom men detta berodde enligt partiets ledning inte på tvivel kring hans lämplighet utan på att regeringen och dess allierade inte velat diskutera tillräckligt kandidaturen av oppositionens kandidater. Överhuvud har de italienska presidenterna, med ett enda undantag, haft en hög kompetens och en grundlagd demokratisk och republikansk övertygelse. I ett land där politikerföraktet härskar har presidenten varit en respekterad gestalt.