Nationalismen och monarkin

Folksjäl, nationell och kulturell identitet är begrepp som fortfarande idag gäller och som hålls fram av etablissemanget för att hålla nationalstaten enad.

Att dessa begrepp är rester av en terminologi som gällde på den tiden då rastillhörigheten ingick självklart i ”svenskens” självbild, att dessa begrepp är grundade på myter och historieförfalskningar verkar bekymra få också i Sverige också idag. Väldigt många svenskar är alltjämt övertygade att landets religiösa, politiska och sociala utveckling är gestaltad av mytiska monarker som Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Karl XII, Gustav III med flera.

De påstås inte bara ha skapat ”svensken” och ”svenskheten” utan också ha styrt landets utveckling fram till det samhälle vi har idag. Nationalismen utnyttjades av de flesta monarkierna när kraven på folkstyre i Europa började upplevas som ett dödligt hot. (Själv anser jag att också Per Albin Hansson platsar bland de mytiska monarkerna. Han var folkvald men ”svenska folket” gav honom en landsfaders/monarks status jämförbard med kungars. Visionen om folkhemmet, en nationalstat på lutheransk, monarkistisk, nationalistisk, rasistisk och ”socialistisk” grund, skapades av Per Albin Hansson och av ingen annan).

Dessa är ingredienserna som nationsbyggare använde för att skapa så väl de olika ”folken” som de olika nationalstaterna (D’Azeglio: ”Vi har skapat Italien låt oss nu skapa italienaren”). Ingen annanstans än i Sverige blev dock mixen så effektiv och samtidigt så motsägelsefull.

Att mixen varit effektiv visas av den politiska utvecklingen. Att mixen var motsägelsefull visas av att monarkin aldrig blev ifrågasatt under en oavbruten följd år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Först 1971 insåg man att envälde och folkstyre inte passade ihop. Nationalismen och dess koppling till etnocentrism och rasism/blodsband analyseras utförligt av Karl Popper i hans The Open Society and its Enemies i avsnitten om Johann Gottfrid Herder och Johann Gottlieb Fichte. Också Eric Hobsbawms Nation and nationalism Since 1780 visar kopplingen mellan olika politiska system och nationalism, etnocentrism, populism och rasism. Inte minst i detta senare verk beskrivs hur nationalismen uppfanns och utnyttjades som psykosocialt kitt när nationerna skapades.

Myten om ”svenskheten” förutsätter en kulturell samhörighet mellan alla ”riktiga” svenskar (eller alla de som, som det hette på den tiden, bildade ”den rena svenska rasen”) och deras historia skapad av ett kärvt klimat men främst av rättroende, vidsynta, framåtblickande och rättfärdiga monarker.

Det fanns alltså en tid då den ”svenska nationella identiteten” bestod av nyvunna progressiva välfärdsidéer men lika mycket av inskränkt tillbakablickande rojalism. Tills för ett fåtal år sedan kunde man höra talas i Sveriges radio och på SVT om det svenska kynnet och den svenska folksjälen som något, i alla avseenden, särskilt från det ”osvenska”. För mig påminde mycket av till exempel Åke Dauns tal om ”det svenska” och det ”osvenska” om en olikhet given av biologin. Sverige presenterades för mig i åratal som ett land där folkets biologiska särart, monarkin och den ”sanna evangeliska tron” utgjorde den mylla ur vilken den speciella ”svenska” personligheten och den svenska välfärdsstaten vuxit fram. Att detta inte stämmer upptäckte jag undan för undan av egen erfarenhet.

Om ”svensken” och om ”den sanna evangeliska läran” behöver jag inte orda vidare. När det gäller monarkin vill jag påpeka att också i Sverige har monarken i huvudsak alltid tillsatts med vapenmakt eller Machiavelliska intriger. Att visa upp kungar som nationsbyggare är bara rätt i den meningen att de erövrat de landområden som nationalstaten än idag styr över.

Deras erövringar hade dock knappast med folkets välfärd att skaffa. De var genomförda för att vinna personlig makt och ekonomisk vinning. Att monarken än idag hålls fram som en enande nationell symbol har inget heller att göra med att han står för de höga värden som de västerländska demokratierna lever efter, tvärtom är dessa värden det monarkiska statsskickets antites. Att kungar utnyttjas i den nationalistiska propagandan har endast med den socialpsykologiska massindoktrinering som etablissemanget tror behövs för att undvika att nationen löses upp. Därför utnyttjar etablissemanget kungafamiljen hänsynslöst. Cynismen och hyckleriet är uppenbart, men för de som ser politiken inte som en fråga om moral och intellektuell hederlighet utan som en fråga om realpolitik är ”det överordnade syftet” viktigare än de samvetskval som hycklandet kan orsaka.

De moderna staterna har utvecklats ur demokratiska, republikanska visioner som skapades under 1700-talet och som fick sin fulla innebörd endast efter erfarenheterna av nazifascism och kommunism. Där nya ”kungalika” tyrannerna, från Stalin och Hitler till Mussolini och Franco, till våra dagars Pinochet, Kim il-Sung, Saddam Husein och Bashar al Assad, skulle säkert ha bildat ätter och kungahus om de fått hållas. Innan första och andra världskriget kunde inte västvärlden se detta, och kunde utan vidare tolerera utsagor, så som den som Churchill levererade till den italienska pressen 1921, då han menade att Benito Mussolini var ”en av världens främsta statsmän”.

Själv kan inte jag se att alla de monarker som styrde i Europa fram till demokratins slutliga genombrott är olika de tyranner som jag just räknat upp. Skillnaden är bara den att de historiska monarkerna grundade enväldet på religiös fanatism, medan de senare gjorde det utifrån politiska utopier och perverterade ideologier.

Är monarkin, en kvarleva från enväldets tidevarv, en plym, ett ornament för Sverige? Knappast.

Det som är av vikt för varje mänsklig församling som strävar efter frihet och oberoende är att den grundas på, inte så mycket ”svenska värderingar” utan på demokratins grundläggande spelregler. Folkstyret måste vila på en grund av sanning och moral. Dels måste det erkänna den skuld som man ärvt då man inte tagit avstånd från och gottgjort alla de övergrepp som begåtts för att nå det välstånd som västerlandet har uppnått. Dels måste det avslöja och förkasta alla de fördemokratiska historieförfalskningar som fortfarande får ”svensken” att tro att det inte finns en skarp demarkationslinje mellan det monarkiska statsskicket och det fullbordat demokratiska.