Anders Lindeberg – snuvad på martyrskapet

Våren 1834 dömdes Anders Lindeberg, en publicist, författare och före detta kapten, för majestätsbrott. Bakgrunden var att han länge hade sökt tillstånd för att grunda en teater, men fått avslag. Kungen hade monopol på teater i Stockholm. Lindeberg gav ut ”Stockholms Posten”, i vilken han drev kampanj för sin sak, och skrev en hel del kritik mot den kungliga teaterstyrelsen.

Konflikten skärptes alltmer, och till sist skrev Lindeberg i ett brev till justitieombudsmannen att ”vi hava i dag den 13 mars. I dag är det ett fjärdedels sekel förflutet, sedan en svensk konung störtades från sin tron, för det han illa vårdat sitt lands intressen.”

Han syftade på avsättningen av Gustav IV Adolf. För detta uttalande dömdes han till döden, det straff som föreskrevs för majestätsbrott. Men Karl XIV Johan, så konservativ han än var, ville inte gärna ha några politiska dödsdomar, det skulle väcka ilska inom den liberala oppositionen. Kungen och regeringen ändrade därför domen till tre års fängelse. Lindeberg betackade sig, och svarade att han alls inte sökt om nåd, och ville inte heller ha någon.

Från fängelset fortsatte han sin radikala publicistverksamhet och skrev inlägg i en rad aktuella frågor. Den liberala pressen och oppositionen tog helhjärtat hans parti. Regeringen och de konservativa såg honom alltmer som ett irritationsmoment. Regeringen skrev: ”Bör Sveriges lag eller kapten Lindeberg ge vika? Skola ett helt folks besvurna lagar åsidosättas och trampas under fötterna, för det att det behagar en av Oppositionen uppspelt svärmare att trotsa den?”

Vakthållningen i fängelset kring Lindeberg försämrades medvetet, och man lät ofta dörren stå öppen, eftersom man hoppades att han skulle rymma. Men förgäves!

Då kom regimen i stället på att, för att fira tjugofyraårsdagen av kungens ankomst till Sverige, ge amnesti åt alla fångar som dömts för högmålsbrott – just då endast en fånge i hela landet, nämligen Lindeberg. Han befann sig på promenad på fängelsegården när beslutet lästes upp för honom. Därefter påstod man att någon ville tala med honom utanför fängelset. Han gick ut, och då slogs fängelseporten igen bakom honom. Han bankade och skrek, och krävde att få komma in och bli halshuggen. Men förgäves!

Lindeberg bankade och skrek, och krävde att få komma in och bli halshuggen. Men förgäves!

Lindeberg blev därefter ännu mer radikal i sina skrifter. Han var nu uttalat för republik och manade till revolution mot monarkin. Han började arbeta på Aftonbladet. Under oroligheterna 1848 engagerade han sig i ”Reformvännernas sällskap”, som arbetade för allmän rösträtt och ståndsriksdagens avskaffande.

Hur gick det då med Lindebergs teaterprojekt? Han bildade en teater 1842, utan att söka tillstånd. Han satte upp flera pjäser, många av dem hade han översatt själv. Teatern gick dock med förlust, och han tvingades lägga ner efter bara två år.

Källa: Herman Lindqvist: Historien om Sverige. När riket sprängdes och Bernadotte blev kung samt Ånga och dynamit