Vad symboliserar den svenska monarkin?

Monarken måste enligt grundlagen fördöma de undersåtar som tillhör annan religion, påpekar Jan Strid.

När nu alla medier, såväl gamla som nya, översvämmas av reportage och nyheter om den svenska monarkin är det kanske dags att skilja bilden från verkligheten. Att monarken inte har någon formell makt är väl alla överens om men den informella makten, opinionsmakten eller den symboliska makten är vi väl också överens om att den existerar. I detta sammanhang skulle jag vilja peka på det symbolvärde som ges via det samspel som sker mellan tronen och altaret. Jag menar då inte storkyrkan i Stockholm som rustats upp för ett antal miljoner inför det kungliga bröllopet. Inte heller det faktum att den blivande drottningen varit tvungen att såsom en ritual från hederskulturer varit tvungen att fråga sin far om lov att gifta sig (samt annan manlig person). Inte heller den diskussion som kyrkliga företrädare fört rörande den traditionella ritualen som innebär att fadern inte skall överlämna bruden vid vigseln. Inte heller tänker jag på det som gastas fram vid konungen framträdande ”Gud bevare konungen”. Frågan är kanske vilken Gud men i grundlagen får vi visshet.

Vad jag tänker på är vad som faktiskt står i den svenska grundlagen närmare bestämt i succesionsordningen. För det första står att monarken måste vara av den rena evangeliska läran. Därmed är monarken väl den ende/-a i Sverige som måste tillhöra en särskild religiös lära. Dels en religiös lära dels en särskild religiös lära. Vilken symbol ges med detta till det svenska folket och den del av befolkningen som ännu inte blivit svensk. Men den ren evangeliska läran är inte den enda symbolen. I succesionsordninen står ”att Konungen alltid skall vara av den rena evangeliska läran sådan som den,uti den oförändrade   Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungliga huset uppfödas i samma lära och inom riket”. Det intressanta blir då vad som stipuleras i den augsburgska bekännelsen. Jag citerar ur översättningen av den augsburgska bekännelsen som gjorts av professor Per Erik Persson 1994 ”De fördöma alla kätterier, som uppkommit på denna punkt, såsom manikeerna…likaså muhammedanerna och alla andra dylika ”. Detta innebär alltså att monarken enligt grundlag måste vara med att fördöma de undersåtar som tillhör annan religion, bl a muhammedaner.

Nu kan det ju hävdas att detta är en gammal grundlag. Men man skulle ju kunnat ändra i den på samma sätt som man gjorde 1979 när det gällde att inför kvinnlig tronföljd. Men att man inte gjort någon ändring måste väl innebära att man inte ansett att innehållet i den augsburgska bekännelsen skulle vara något problem. För det kan väl inte vara så att man anser att grundlagen inte spelar någon roll.

I dessa tider med muhammedsteckningar och rondellhundar är signalen som utgår från succcessionsordningen om vilken religion som är gällande kanske inte så allvarlig men vad det innebär i sin konsekvens är det. Man kan t ex tänka sig att de personer som verkar för att moskeer inte skall byggas i Sverige kan hänvisa till att de endast följer exemplet som utgår från monarken. Och hur är det tänkt att de som verkar för ett mångkulturellt samhälle skall svara?

Vad vi skulle behöva i Sverige är en debatt inte bara om vi skall ha monarki eller ej utan vilket innehåll monarkin skall ha och om vi inte skall ha någon monarki vilket innehåll vi skall ha i en republik. Innan detta inträffar får vi väl stå ut med dessa helt meningslösa program i såväl public service-kanaler som andra kanaler vilka mest diskuterar form och inte innehåll samt den uppsjö av skvallerartiklar i våra tidningar.

Av: Jan Strid, universitetslektor, Göteborgs universitet.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna, krönikorna och uppropen genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev. Skickas ut en gång i månaden.