”Tiden är mogen”

Så var det dags igen.

Riksdagens högtidliga öppnande.

Och här står hela gräddan av svensk parlamentarism tillsammans med delar av det ekonomiska och kulturella kostymgalleriet i vårt land och sjunger Kungssången, i vilken man lovar att sätta allt sitt hopp till Konungen och hans ätt.

Det känns aningen otryggt i en tid som vår.

Men det är ju en petitess.

Även om medlemmarna i ett kungahus bara spelar roller i ett formellt, maktlöst skådespel eller som marknadsförare av JAS-plan, mobiltelefoner eller Volvobilar, måste man konstatera att monarkin är en tämligen bedagad princip. Jag har svårt att se några som helst intellektuellt hållbara argument för att bevara monarkin. Känslomässiga – tja, Silvia är ju en högst kompetent drottning, Victorias liv är säljbart för veckopressen och kungen är säkert en trevlig man på många sätt. Trots innehav av miljövidrigt båtvidunder som knappast ryms i någon miljöklass alls.

Släktens uppgift: producera statschefer…

För 190 år sedan utsågs en släkt inom vilken det än idag skall produceras nya statschefer för landet Sverige. Detta strider mot såväl vett och sans som mot de mest grundläggande principerna för en demokrati. Vem kan på ett trovärdigt sätt motivera att statschefen för ett modernt land utses redan i livmodern?

Principen om att ämbeten skall ärvas upplevs säkert av en stor majoritet av oss som bor i Sverige som något ganska främmande. Självfallet finns ingen som kommit på tanken att Göran Perssons barn skall ärva partiledarskapet inom socialdemokratin eller att Lars Leijonborgs son Axel skall bli folkpartiledare. Tanken är ju så svindlande dum. Problemet för monarkister är att tanken om ärftlig monarki är lika dum.

Men monarkins ställning är ändå ganska stark i vårt land. Kanske med hjälp av det där klicket som uppstod i kungen när han såg den blivande drottningen. Kanske är det så att alternativet inte behöver vara en formell republik, med uppslitande valrörelse för att välja en person som skall representera landet och äta middagar med likasinnade. Kanske är det så att demokratiaspekten måste kompletteraas med frihetaspekten för att kritiken av monarkin skall nå fram till de som känslomässigt förvarar monarkin.

Kära barn, du skall bli statschef!

Med vilken moralisk rätt tvingar vi barn att bli uppfostrade till blivande statschefer? Med vilken etisk hållning till barn säger vi till dem att de måste finna sig i att vara offentliga personer, vare sig de vill eller inte. Måste inte varje människa ges rätten att växa och utvecklas så fritt som möjligt, utan att konstitutionen talar om för en ung människa: Du skall bli statschef! Men vilken moralisk rätt stympar grundlagen Victorias frihet?

Situationen blir än konstigare när man sedan tvingar en person att bekänna sig till en specifik religiös hållning. Och vad skulle hända om Victoria blev med barn av misstag eller upptäcker att det foster hon bär har skador – det statliga budskapet är nog ganska tydligt: abortera i tysthet, vare sig du vill eller inte.

Det är tyvärr viktigt att ta upp även denna frihetsfråga, kanske kan det få de som är monarkister av känslomässiga skäl att inse att den ärftliga monarkin har en baksida som förmodligen inte ens den den mest troende monarkisten vill försvara. De uppfattar den demokratiska principen underkastad det historiska värdet av monarki – men får genast svårare att försvara monarkin när de praktiska frågorna kommer upp.

Annat än formell republik?

En majoritet tycker, enligt opinionsmätningar, att det är en trevlig, och kanske oförarglig, tradition med kungahuset. Det garanterar ju dessutom att inte en äldre Göran Persson eller Carl Bildt eller nån avdankad grönis skulle kunna bli president… Och bara det, tycker kanske några, är värt ett demokratiskt offer. Försvaret av monarkin bygger ofta på att republik skulle vara värre.

Ofta framhålls att presidentval kan ”splittra folket” eftersom alla inte, tack och lov, kommer att rösta på samma person. Som om det vore en bättre princip att folk inte fick välja sina företrädare… Dylika principer om att hålla folket borta från att välja sina företrädare brukar användas i länder som inte är kända för demokrati.

Men kanske kan man lösa frågan om statschef på något annat sätt än genom formell republik – kanske kan den talman som riksdagen utser också vara statschef, kanske kan….

Jag tror tiden äntligen är mogen för att hitta andra modeller än traditionell president som alternativ. Låt en utredning kika på okonventionella metoder att utse statschef, om det nu behövs någon alls i ett modernt samhälle.

Dags när kungen blir 65 år…

Tidpunkt för avskaffande av principen om att en släkt vald 1810 skall tillsätta kungar resp. drottningar i all framtid kan diskuteras. Man kan fastställa ett datum, man kan välja den dag nuvarande kung avgår av egen vilja, når traditionell pensionsålder eller avlider. Jag tror att pensionsåldern är en lämplig tid. Vi har drygt tio år på oss att ta ställning till hur vi hanterar frågan. Fortare än så kommer det inte att gå. Och det gör ingenting – låt det ta den tiden.

Då har den ätt vi skall sätta allt vårt hopp till producerat statschefer i 200 år. Det räcker så bra. Ni har inte haft det lätt alla gånger. Och varit mer demokratiskt sinnade än många andra hade varit i samma situation. Tack för den här tiden.