”Förpassa kungen till sagorna”

”Efter sin födelse har kungligheter i regel icke presterat någonting, som utmärker dem framför andra personer. Ingen begär heller att de ska ha uträttat någonting. Och detta vedervärdiga skådespel uppföres dagligen i Västerlandets demokratier, där jämlikheten människor emellan skall vara slutgiltigt sanktionerad och praktiserad.” (Vilhelm Moberg, ”Därför är jag republikan”)

Republikanen Vilhelm Mobergs ord klingar lika äkta i dag som de gjorde för femtio år sedan när han skrev sin antirojalistiska pamflett. ”Därför är jag republikan.” För en liberal finns det just bara ett moraliskt riktigt statsskick, republik, då grunden för en demokrati är att alla offentliga uppdrag ska vara öppna för alla medborgare.

Sveriges resa mot demokrati började för över hundra år sedan. Kampen var intensiv och liberaler tillsammans med socialdemokrater stod på barrikaderna. Men under demokratins införande i Sverige fanns också en allians av starka motståndare till den politiska utvecklingen, motståndare som idag har givna platser i det demokratiska samhället och som lämnar väsentliga bidrag till folkstyret.

Universitetsvärlden, som för ett sekel sedan var en elitistisk krets av privilegierade tjänstemän och studenter, är idag en av det upplysta samhällets grundpelare. Försvarsmakten, som före demokratins genombrott i varje skede var en säker opponent mot varje steg i riktning mot folkmakt, är nu ett statligt verk med stor folklig legitimitet. Den politiska högern, som motsatte sig allmän och lika rösträtt, har sedan länge varit lika stabilt demokratiskt sinnad som andra demokratiska partier. Monarkin, i form av statschef och hov, finns också kvar.

I likhet med de övriga historiska fienderna till demokratin, har monarkin anpassats i viss mån. Sedan 1970-talet saknar monarken formella maktbefogenheter. Men likväl som kungen formellt förlorat mycket av sin forna makt finns även rester kvar i det befintliga systemet. I regeringsformens 1 kap. 1 § heter det: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Detta är den politiska demokratins grundläggande princip, fundamentet för alla andra lagar avseende den offentliga maktutövningens former och ändamål. Det finns alltså rester i våra grundlagar av icke-demokratiska principer och odemokratiska maktförhållanden. I 5 § stadgas: ”Konungen (…) är rikets statschef.” Denne konung utses inte i enlighet med demokratiska principer, utan tillkommer ”manliga och kvinnliga efterkommande till kronprins Johan Baptist Julii, sedermera Konung Karl XIV Johans, avkomling i rätt nedstigande led, Konung Carl XVI Gustaf.” (SO 1).

Kungen tilldelas också politiska uppgifter utöver den formella uppgiften som statschef. Han är ordförande vid särskilda informationskonseljer med regeringen och vid den särskilda konselj i vilken regeringsskifte äger rum (RF 5:1). Han förklarar riksmötet öppnat (en tradition som ceremoniellt påvisar att riksdagen erhållit sin makt från kungen och inte från folket).

Han är också ordförande i utrikesnämnden, där rikets förhållande till främmande makt avhandlas.

Det är dags att införa verklig demokrati i Sverige. Kungar och drottningar hör hemma i sagorna och inte i ett modernt land.