Sveriges statsskick

Jag har tre argument mot monarkin:

För det första strider ärvda ämbeten mot demokratins princip. Visserligen saknar monarken sedan 1970-talet formella maktbefogenheter och bland konstitutionella monarkier intar Sverige på det sättet en särställning i och med att monarken inte bidrar till regeringsbildningen, inte är formell ÖB, inte avkrävs underskrifter i offentliga ärenden etc. Men lika fullt bidrar systemet till att befrämja odemokratiska värderingar. Detta särskilt eftersom monarken historiskt har förlänats sitt ämbete av Gud och att detta skulle användas av religiösa fundamentalister för att legitimera teokratiska konstitutioner.

För det andra har kungafamiljen fortfarande möjlighet att påverka politiska opinioner och politiska beslut. Även om monarkens konstitutionella ställning då var en annan vill jag först lyfta fram två viktiga historiska exempel. Båda är från Gustav V: s tid. De belyser båda att konstitutioner är svårtolkade och lämnar ett ganska stort utrymme för kungamakten att agera. Det första exemplet är den debatt i riksdagens andra kammare som kom efter det berömda borggårdstalet 1914. Den hade föregåtts av att Karl Staff hade med hänvisning rill konstitutionen försökt få kungen att stryka vissa passusar som han ansåg stå i strid med regeringens uppfattning. Men högern hävdade en annan tolkning och ansåg att kungen hade rätt att uttrycka sin åsikt.

Mitt andra exempel gäller den så kallade midsommarkrisen i juni 1941 då Hitlers representanter krävt trupptransitering och andra åtgärder som stred mot den svenska neutraliteten. Läget var svårt och åsikterna inom samlingsregeringen låg en bra bit från varandra. Avgörande för beslutet var troligen att statsminister Hansson använde kungens hot om att abdikera. Forskningen har inte lyckats klarlägga om Gustaf V verkligen inför sin statsminister hade uttryckt detta hot. Men oavsett vilket, så påverkade kungen medvetet eller omedvetet beslutet.

Men inte ens nuvarande grundlag hindrar kungen att agera politiskt. Ett exempel på det gäller trontalet inför den nyvalda riksdagen hösten 1991. Kungen använde då begreppen ?grannar? och ?främlingar? på ett sätt som klart kunde tolkas som en uppmaning att riksdag och regering borde ägna större intresse åt de förstnämnda och mindre åt de sistnämnda. Jag var själv ny riksdagsman och frågade statsminister Bildt om detta var förenligt med grundlagens anda. I debatten kunde jag stödja mig på dels positiva reaktioner från Bert Karlsson, som ju representerade ett parti som just drivit denna åtskillnad som huvudtes. Dels kunde jag luta mig mot Hagge Geigert, som gjort samma tolkning av talet men dragit diametralt motsatt politiska slutsats. Bildt svarade bara att han hade fullt förtroende för kungen och att regeringen inte ville lägga sig i vad han sa.

Mitt tredje argument mot monarkin är av annat slag, det handlar att skyddet för mänskliga fri- och rättigheter skall gälla alla, även medlemmar i kungafamiljen. Jag vill nu citera fyra paragrafer från nu gällande successionsordning, alla kvarlevor från 1809 års regeringsform:

§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. (1979:935).

§ 5. Prins och prinsessa av det kungl. huset må ej gifta sig, med mindre regeringen på hemställan av Konungen därtill lämnat samtycke. Sker det ändock, have han eller hon förverkat arvsrätt till riket för sig, barn och efterkommande. Lag (1979:935).

§ 7. Tronföljaren må ej anträda resa utrikes utan Konungens vetskap och samtycke. Lag (1921:21).

§ 8. Prins och prinsessa av kungl. svenska huset må ej, utan Konungens och riksdagens samtycke, bliva regent i utländsk stat, vare sig genom val, arv eller gifte. Sker annorlunda, vare han eller hon samt efterkommande ej berättigade att succedera till svenska tronen. (1979:935).

Jag undrar hur många som har klart för oss vi har kvar paragrafer i grundlagen som så grovt kränker religionsfriheten. Vi har ju också ganska många exempel på de absurda konsekvenserna. När marskalk Bernadotte valdes till kronprins 1910 tvangs han därmed låta sig värvas över från katolicismen till protestantismen. Troligen struntade han i vilket, han sålde i alla fall gladeligen ut den eventuella tro han hade. Undras vad han tänkte då ärkebiskopen Lindblom yttrande vid kröningen att ”den allsmäktige evige Gud ingjute sin Helige Ande uti eder själ och sinne?. Det är bara att hoppas att Gud höll på det blågula laget och att den Heliga Ande kunde spela in sig och slippa sitta på avbytarbänken.

Men mera allvarligt, det är en allvarlig kränkning att tvinga små barn till att uppfostras in i inte bara en religion utan att både deras föräldrar och riksdagen kan utdela både reseförbud och yrkesförbud samt att begränsa deras val av livskamrat. Gör tankeexperimentet att något av kungabarnen skulle få en uppenbarelse och bli buddist eller visa sig vara homosexuell.

Visst är den svenska monarkin en viktig del av vår historia och kultur. Jag har full förståelse för dem som gillar monarkins traditioner. Jag kräver inte dessas avskaffande, lika litet som jag kräver avskaffandet av medeltidsmaskeraderna på Gotland eller på Västgötaslätten. Jag kan till exempel tänka mig att vi i en framtid utser riksdagens talman någon stans i trakten av Skara och låter riksdagsledamöterna skramla sitt bifall till olika kandidater med grytlock eller leksakssköldar.

Men lika väl som riksdagen för ett tag sedan avskaffade adelns konstitutionella ställning, för övrigt efter en motion från mig, Karin Pilsäter (fp) och Bengt Silverstrand (s), ursprungligen skriven av Bo Hansson här i Göteborg, så är det äntligen dags att göra slag i saken. Befria kungafamiljen från tvångströjorna! Avskaffa monarkin.

Vad är då till sist mitt alternativ, vilken författning skall vi ha i den framtida svenska republiken.

Först anser jag att det är riksdagen som skall välja statsöverhuvud. Det finns också argument för direkta presidentval, men personfixeringen och mediaspelet i den sortens val, vi kan studera det just nu i USA, anser jag är avskräckande. Således är den post som idag kallas talman som blir republikens högste företrädare. Titeln bör vara hövding eller president.

I den författningsutredning som nu är under tillsättande verkar det som om vår nuvarande regering är inne på att stärka statsmakten på regioners och kommuners bekostnad samt på att ändra valsystemet så att vi får mer av majoritetsval och därmed förstärkning av de större partiernas möjlighet att vinna egna majoriteter. Jag anser att detta, om jag nu fattat regeringens avsikter rätt, är att gå i fel riktning. Om man jämför stater med olika valsystem visar det sig att stater med majoritetsval har lägre valdeltagande, mindre offentlig sektor och lägre andel kvinnliga förvärvsarbetande jämfört med de proportionella valsystemen.

I den grundlagsreform jag vill ha får vi tvärtom ett mer renodlat kommunalt och regionalt självstyre, en reducering av den idag ganska omfattande statsbyråkratin samt en förstärkning av det proportionella valsättet genom sänkning av fyraprocentspärren.

En av Sveriges ledande jurister, Magnus Isberg, höll i våras i riksdagen ett föredrag om den nuvarande formen av samarbete mellan s, v och mp:

Denna ordning är en skvader, sa han, en olycklig blandning av en koalitionsregering och en renodlad minoritetsregering. Den omöjliggör ett tydligt utkrävande av ansvar, den ger sämre insyn i den politiska beslutsprocessen och risk för sämre kvalitet på besluten. En sådan beslutsordning borde enligt Isberg vara förbehållen rena krissituationer.

Min slutsats av detta är att riksdagen och inte som idag statsministern skall utse regeringen. Ett huvudmotiv för det är att alla de partier som utgör en majoritet i riksdagen också bör vara representerade i regeringen.

Vidare skall riksbanken återföras under riksdagen. Länsstyrelser och landshövdingar bör avskaffas och ersättas med regionala parlament respektive talespersonerna för dessa parlament. Det innebär en försvagning av den nationella enhetsstaten, javisst. Men vi bör ha kvar kommunala och regionala utjämningssystem, fast bara i form av påsar med pengar som fördelas efter sammanlagda behov. Vi kommer att få se större skillnader mellan olika sorters politiska institutioner. Men det finns ingen anledning att tro att vi göteborgare inte skulle ha lika stort behov av att samarbeta med innevånarna i Sydnorge eller Nordjylland som med stockholmarna.

På mycket lång sikt hoppas jag att det skall växa fram en opinion för att också staterna i Europa och i andra världsdelar skall skaffa sig federala konstitutioner av motsvarande typ. Utseendet av EU-kommissionen belyser på ett utmärkt sätt varför byråkratism och mellanstatlighet inte räcker till. Det hela framstår som ett spel mellan olika nationella eliter, långt över huvudet på européerna. På ännu längre sikt vill jag att FN: s generalförsamling blir ett världsparlament byggt på principen en människa en röst. Där lär det bli ont om svenskar, men vad spelar det för roll för en världsmedborgare i en alltmer gränslös värld.