Det mest ärofyllda

När den franske kungen Ludvig XVI flydde från sin husarrest i revolutionens Paris 1791 var syftet att såväl rädda sitt eget skinn som att rädda monarkin. Det gick inte så bra. Vare sig för kungen eller för monarkin. Trots att kungafamiljen klätt ut sig i enkla kläder blev de upptäckta. De färdades nämligen med ett uppseendeväckande stort bagage, i en uppseendeväckande stor vagn, dragen av uppseendeväckande många hästar. Dessutom luktade de alltför mycket av dyrbar parfym.

De avrättades så småningom. Tiderna förändras tack och lov. Franska revolutionen blev symboliskt startskott för demokratin.

I demokratier avsätter man inte kungahus med våld. Det går alldeles utmärkt genom politiska beslut. Om viljan finns. Problemet är att den ännu inte gör det. Inte någon partipolitisk kraft tycks tänkas ta fighten. Riskerna är för stora. Frågan om statsskick uppfattas som minerad mark för varje politiker. Dagsanalysen går ut på att man har få röster att vinna på frågan, men betydande mängder att förlora. Och dessutom, som det brukar heta, ”finns det viktigare frågor att ägna sig åt”.

Förvisso. Men egentligen handlar det där som hände i Paris för 222 år sedan om något större än statsskick. Det rörde, trots allt, demokratins kärna. Man ska inte kunna ärva ett ämbete. En självklarhet kan man tycka. Om man nu inte fått för sig att det finns speciellt blått blod. Och att kungahus är tillsatta genom gudars försorg.

När de politiska partierna avhåller sig från att driva frågan om den ärftliga monarkins avveckling så innebär det rent faktiskt att man tar avstånd från en av demokratins grundbultar. Vilket är bekymmersamt. Den senaste grundlagsutredningen tog inte ens upp frågan. Man ville inte flytta fokus från viktigare frågor, berättade en beredningen närstående med rodnande kinder. Vad man ville lägga fokus på istället har aldrig framkommit. Beslut i riksdagen togs under största möjliga tystnad. Det finns bara två sätt att komma tillrätta med denna demokratibrist. En allt starkare opinion. Eller att arvingarna avsäger sig uppdraget.

Victoria har säkert snappat att familjen Bernadotte vare sig har blått blod eller är utsedda av Vår Herre. Jag anar att hon inte heller känner det som speciellt ärofyllt att ha blivit utsedd till blivande statschef i sin mammas livmoder. Eller att hennes dotter ska tvingas in i en offentlig roll som varumärke och deltagare i någon sorts livslång variant av Big Brother. Hur man tänker när man, underställd en förlegad grundlag, tvingar in sitt barn i en roll som blivande statschef begriper jag inte. Kanske känner man sig tvingad själv.

Men. Det finns något att glädja sig över. I dag behöver inte kungligheter fly för att försöka rädda sitt skinn. Det räcker att göra det mest ärofyllda en kung eller blivande drottning kan göra i en arvmonarki: avgå och begära att det historiska avtalet ska brytas. Av demokratiska skäl. För Sverige, i tiden.

Birger Schlaug
Före detta språkrör för Miljöpartiet.
Författare, föreläsare och debattör.

Krönikan publicerades ursprungligen i Reform 2/2013.