Historieförfalskningarna

Det är märkligt att några uppfattningar om några kungars moral skall få en del människor att bli nästintill hatiska. Att Gustav Vasa var en svekfull rövarhövding som främst utnyttjade den lutherska fundamentalismen för att skänka till sig själv en jättelik förmögenhet tror jag att de flesta svenskar, som inte fortfarande tror på skrönan om Vasaloppet, vet. Han var uppenbarligen en primitiv man utan känsla för konst och kultur, som omgav sig med absolut lojala undersåtar, så som de flesta despoter alltid gjort, och som hade en omättlig aptit på makt och rikedom. Att han gjorde processen kort med de som stod i hans väg fick Dackarna erfara. Att Gustav III var en provinsiell kopia av Louis XIV och en lika despotisk som Solkungen själv är också välkänt.

Är det missvisande att jämföra en forntidens kung med en nutida despot?
Är det så helt missvisande att jämföra en kung från Vasa tiden, och för den delen senare, med en nutida diktator. Jag tror inte det. I den svenska grundlagen fanns ända fram till 1974 en paragraf som i princip gav monarken all makt: ”Monarken äger allena rätten att styra riket”. Tydligare än så kan inte despotism beskrivas. Jag måste erkänna att jag inte är tillräckligt insatt i den svenska grundlagens historia för att förstå vilken formell betydelse denna paragraf har haft för de olika monarkerna. Jag tror dock att det är så som Mussolini, Franco och till och med Hitler och Stalin har sett på den egna rollen som statschef. Jag har diskuterat denna fråga med Sverker Oredsson professor i historia när det gäller Gustav V brev till Hitler 1941. Jag hävdade att kungen tolkade grundlagen bokstavligt medan Lundaprofessorn menade att ”kungen tog sig friheter”. Jag tycker inte att han lyckades förklara sig bra. Någon förklaring på hur paragrafen tolkades av de olika parterna har jag för övrigt inte fått än idag.

Gav inte den svenska grundlagen fram till 1974 en maktgaranti åt monarken?
Att den svenske monarken inte ”väsnades” för mycket i frågan om SINA rättigheter berodde nog, vad jag tror, på att han, 1918, kommit till insikt att det skulle riskera att väcka den republikanska björnen, som då fortfarande slumrade. Torekovs-överenskommelsen visar att de fem riksdagspartierna som tvingade fram den 1971, med hot om att avskaffa monarkin, ville ha en absolut vishet om att monarken skulle inse en gång för alla att han inte hade rätten att allena styra riket utan att bara de folkvalda hade den rätten. För att få monarken att förstå denna nya ordning tvingade de på honom en begränsning som för oss normala medborgare uppfattas som en handling av despotism. De tog ifrån honom den mest grundläggande av de medborgerliga rättigheterna: rätten av att ha en politisk åsikt och att fritt yttra den.

Är kungarnas historia ”Sveriges” historia?
I århundraden har det hetat att historian skrivs för det mesta av de som FÅR skriva den och att de övriga medborgarna får nöja sig med just den historian. Speciellt gäller det för de barn och ungdomar som indoktrineras i skolan och som fås att tro att ”VI” har en gemensam historia: ”VÅR” historia. Att de som skrivit ”VÅR” historia inte skytt några historieförfalskningar för att ge de styrande en berättelse som hjälpt till att göra ”folket” lojalt och samhällstillvänt är en sanning som var och en som följt med i den officiella historiska berättelsen bör ha insett för länge sedan. Den berättelsen som serveras handlar först och främst om ett antal kungar som sägs ha skapat så väl ”svensken” som” svenskheten” och som ”SVERIGE” självt. Den starka kvardröjande rojalismen i Sverige är resultatet av en myt om nationen som till och med de flesta svenskar på vänsterkanten än idag tror på. Än idag påstås ”VÅR” historia vara starkt sammanbunden, om inte till och med identisk, med historian om de svenska kungarna och om deras ämbetsmän.

Vems historia skall räknas som mänsklighetens historia?
Dagens ”historia”, så som den visas fram i det offentliga rummet, är inget annat än en megalomanisk berättelse skriven av de människor som hade och har ett eget politiskt budskap att framföra och som haft och har den politiska ensamrätten att sprida SIN egen propaganda. Annars skulle en man som Nelson Mandela vara given som symbol i varje stad och i varje land där principerna bakom hans hjältemod och hans frihetstörst hyllas. Varför står inte just Nelson Mandela staty där slavhandlaren Gustav III nu står i Stockholm? Svaret är givet: han uppfattas inte av de flesta människor i landet som en passande symbol för NATIONEN.

Enligt dessa människor, behöver nationen sina EGNA myter och sina egna historieförfalskningar för att definiera sig själv och för att göra sig aktuell. Mandela, med många andra, är symboler för idéer och ideal som inte har med någon enstaka nation att skaffa men väl med hela mänsklighetens villkor och mål. De är människor som har en betydelse som går förbi allt som handlar om nationalism och chauvinism. De har skapat politisk klarhet, vetenskaplig pregnans och konstnärlig storhet av ett enda skäl: de var och är ytterst engagerade i det de gjorde och i det de gör och de känner idag som förr ett ansvar att skänka världen sin begåvning och sitt kunnande. Dessa människor är de människor som, till skillnad från alla vettlösa krigsherrar som plågat världen i tusentals år, visat det som kan visas fram av verklig mänsklig förträfflighet. Det är dessa människor och inte förtryckare och massmördare som vi skall uppmana våra barn och barnbarn att se upp till.

Ettore Nobis