Monarkin försämrar demokratin

Vad sa egentligen Tage Erlander och Herbert Tingsten?

Tage Erlander sade: “vi skall vara rädda om de bidrag till agitationen som furstehuset förser oss med”

Uppmärksamheten i media inför kungliga högtider har inte alltid varit så anpassligt positiv som idag, inte ens vid monarkens kröning eller frånfälle. Inför årets bröllop, med sitt rekord i banaliteter, är det svårt att ladda det tunga artilleriet. Å andra sidan lär det inte lämna oss mer långvarigt berörda än ett avsnitt i en Hollywoodproducerad TV-såpa. På jakt efter tonläget från förr har jag bland annat stött på Tage Erlander och Herbert Tingsten. Den förre (vid denna tidpunkt) överraskande skarp i orden, den senare mer anpasslig än väntat.

Känsla för prinsessbröllop fanns hos den unge Tage Erlander. ”Vi skall vara rädda om de bidrag till agitationen som ett nådigt furstehus förser oss med. Nästa prinsessbröllop om vi får be! Det är en skandal för socialdemokratisk press att det förra användes så illa.”

Så manade han till offensiv mot monarkin i den radikala föreningen Clarté 1927 i Lund. Vid högerministären Lindmans inre upplösning ett par år senare argumenterade han tungt för republik, som den bästa metoden att åter stärka regeringsmakten efter flera perioder av förfall.

Erlander är intressant för att han tog upp konstitutionella sakargument. Många andra, både supportrar och kritiker av monarkin, tar — sedan demokratin vunnits — fasta på monarkens maktlöshet och behandlar det hela snarast som ett estetiskt val. Är det bättre eller sämre underhållning med en kungafamilj än en president?

En stor debatt om, eller snarare för, den konstitutionella monarkin fördes kring Elizabeth II kröning 1953. Herbert Tingsten, Dagens Nyheters chefredaktör på femtiotalet, hämtade hem smått och gott från England. The Times hade lagt konvenansen åt sidan, när man 120 år tidigare skrev om den döde Georg IV, som varit en obehaglig politisk intrigör som regent i England:

“Aldrig har en person mindre sörjts av sina medmänniskor än den avlidne kungen. Om Georg IV någonsin hade en vän så försäkrar vi att hennes namn aldrig nått oss. En inbiten vällusting, i synnerhet om han är konstlad och tillgjord, är den mest själviska av alla kända varelser. Ingenting återstår att säga i fråga om Georg IV utom att betala, ty betala måste vi för hans slöseri; samt att draga någon lärdom av hans dåliga liv genom att binda händerna på dem som kommer efter honom.”

Sin saknad efter nästa döda kung, Vilhelm IV, formulerade en ansedd tidskrift: “Ehuru ibland gemytlig och för att vara kung en hederlig man, var han vek, okunnig och obetydlig med svag vilja, inskränkt, okunnig och fördomsfull. Kungens popularitet har vunnits till priset av något som står nära allmänt förakt”, skrev the Spectator.

Det var andra tider då, och de varade enligt Tingsten långt in i drottning Victorias regeringstid!

På 50-talet vid Elizabeth II kröning vann den teori som fortfarande dominerar, för en kung/drottning i tiden allmän uppslutning. The Times bytte fot och talade om sina ”rationalistiska villfarelser” på 1800-talet. Det folket gillar skall de få, åtminstone i fråga om prinsessbröllop, parader och stilfulla begravningar. Det stärker statsmakten och författningen. Herbert Tingsten kallade det en mytteori – en teori att andra behöver myter – men erkände sig själv (något besvärad ) entusiastisk över parader.

Som ”side-kick” använde han en av 1800-talets ledande uttolkare av monarkismen, Walter Bagehot. Denne menade att ”den tanketomma massan” hade ett närmast djuppsykologiskt behov av kungligheter. Kröningar, kungliga bröllop och parader förenar folket med Staten. Monarken symboliserar enighet för ”hela samhällsklasser som är oförmögna att förstå idén om en författning”, enligt Bagehot. Men även mer förslagna radikaler blev royalistiska i förhoppningen att det underlättade en stark reformpolitik. Kungligheten täcker och underlättar de stora förändringarna.

Ledande psykoanalytiker intygade fördelen med kvinnliga monarker, för de förenade föräldrasymbolen (landsfader/moder) med bilden av åtråvärd ung kvinna. En stark medborgarmajoritet kom att uppskatta monarkin, inte bara de ”grövre människotyper” som Bagehot talat om – om de nu inte är majoriteten.

Även kyrkan hyllade den unga drottningen. De mest i anden monarkistiska, t ex en ärkebiskop av York, bidrog med teser om någon sorts förkroppsliggande av folket i monarken. Han använde ordet inkarnation (vilket annars avser guds människoblivande i Jesus) vilket gjorde att kollegan från Canterbury var tvungen att slå fast, att E II bara är människa, inget annat.

Debatten om folket, staten och majestätet, påminde Tingsten om orden: ”Fan, storken och jultomten – det är ju pappa allihop.” Men trots det tycker han att monarkin med sina attribut är en i det hela oskyldig förströelse. Den f.d. statsvetarprofessorn lägger snällt ner sitt vapen.

Tage Erlanders argument från ungdomen är principiella. Till skillnad från de som av kungens maktlöshet drog slutsatsen att monarkin var harmlös, ansåg han att den plats majestätet upptog som statsöverhuvud behövdes i en parlamentarisk demokrati, för att säkra en stark och effektiv regeringsmakt vid regeringsbildningar och parlamentariska kriser. En vald president kan agera med auktoritet och legitimitet i händelse av regeringsmaktens förfall. En tanke som ännu inte är torde vara helt överspelad i en tid med allt osäkrare regeringsunderlag.

Sittande regeringar – och vem satt längre än den gamle Erlander – har en tendens att ogilla institutioner som ger utrymme för överprövning av deras maktutövning. Det må vara en författningsdomstol eller en president med muskler. Så lever monarkin vidare – för folket återstår bara att betala.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Få de senaste nyheterna, krönikorna och uppropen genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev. Skickas ut en gång i månaden.