Kunglig obalans

När jag såg alla bidragstagare prydligt dekorerade i sina uniformer under ett tak i samband med prinsessan Madeleines bröllop blev jag varse hur skevt kostnaderna för kungahusen var fördelade i Europa.

Vi är ju bara 9 miljoner arbetsmyror i Sverige, som skall hålla kungligheterna under armarna. Detta skall jämföras med Storbritannien, vars invånare är 63 miljoner. Således belastas varje svensk skattebetalare sju gånger mer än en engelsman för att föda ett kungahus utan makt och som endast hör hemma på en operettscen i sina löjeväckande uniformer.

Man har ju på senare tid begärt från Riksrevisionens sida en större transparens av hur apanagen till kungahuset spenderas till hovets stora irritation. Det behövs ingen större matematisk begåvning för att konstatera att det är alldeles för stort. Den förmögenhet som kungahusets medlemmar har skapat under årens lopp visar ju att bidraget från staten har varit för stort. Trots detta begär den motstridige monarken en höjning av apanaget och bidrag till att reparera byggnader, som kan hänföras till dennes privatekonomi.

De första kristna följde det inspirerande rådet ”Fly från avgudadyrkan” för över 2000 år sedan (1Kor 10:14) men det är fortfarande få svenskar som förvånansvärt har anammat dessa visdomsord. Det är dyrt med avgudadyrkande år 2013. När prästerskapet och godsherrarna i maskopi med konungen har förlorat sin makt över folket är det dags att skrota alla symboler för en fiktiv demokrati.

En av födkrokarna (signatur)