Kungen och jag

Som nioåring flyttade vi: Mor, Far och jag från den lilla byn i södra Lappland till Hörnefors. Hösten 1950 började jag tredje klass i samhällets folkskola. Kungen, Gustav V dog den hösten.

Måndag i slutet av oktober. Klassrummets mörka, interiör förstärks i den mörka, kulna höstmorgonen. Om ett par timmar kommer klockorna i den närbelägna kyrkan att klämta. Enligt ett officiellt meddelande ska klockorna i landets kyrkor ringa vid lunchtiden idag och de efterföljande dagarna, fram till begravningen. Med sorg i ansiktet sätter sig lärarinnan vid orgeln och trampar igång morgonbönen som fortsätter med psalmsång under i stort sett hela förmiddagen, endast avbruten av unisona böner för den avlidne monarken och för landet. Här tror jag det första fröet till mitt ifrågasättande av monarkin börjar gro. Ett ifrågasättande av vårt statsskick som genom åren antagit mera konkreta invändningar än de med religiös anstrykning.

o Varför ska vi ha ett statsöverhuvud där positionen går i arv utan ifrågasättande av personens kompetens? Kompetens, vilket enligt min mening är något mera än utbildning, är ju i normala fall avgörande för det arbete en svensk person kan erbjudas. Det blir inte billigare med president brukar monarkisten invända . Mitt svar är följande: Hur fan kan du veta detta eftersom kostnaderna för monarkin inte är offentliga? Och i första hand handlar det inte om pengar, utan om principer.

o Varför ska denna blåblodiga person inneha straffrihet och alltså inte kunna dömas för lagöverträdelser och brott? Något som i praktiken även gäller övriga kungliga personer och även i vissa fall personer som råkar befinna sig i deras sällskap. Att personer i kungligheternas sällskap kan omfattas av tillfällig immunitet framgår i boken Den motvillige monarken. Detta eftersom en anklagelse mot dessa personer kan medföra ”trådar” som leder in mot kungligheterna.

o Varför ska alla skattebetalare genom s.k. apanage underhålla denna institution utan att användningen av dessa pengar redovisas? Hovet är födkroken för en mängd anställda som med goda villkor betalas av svenska folket. Till detta kommer andra, t ex media som utnyttjar det av media själva uppdrivna intresse för hovet, som genom enkla såpa-reportage ger lättförtjänt klirr i kassan. Medias ständiga uppmärksamhet för den minsta lilla vink från hovets medlemmar har sin grund i att dessa, i de flesta fall rent löjeväckande reportage, slukas begärligt av många svenskar. Ståhejet efter tillkännagivandet av Victorias graviditet nedförde 18 sidor i Expressen. Denna uppståndelse föranledde ett mejl från en kompis med en undran över skramlet om denna tilldragelse med budskapet: Kvinnor brukar normalt föda barn och har gjort så sedan historisk tid. Vad är så märkligt med detta?

o Varför ska kungligheterna tilltalas på ett särskilt sätt? Som det verkar är de fullt normala människor och för deras egen skull kan jag inte tänka mig något annat tilltal än ”du”.

Att kungen och hovets medlemmar inte skulle ha någon makt är en myt. Visserligen, den formella makten är begränsad, men informellt har hovets medlemmar stor makt. Detta så länge media ständigt matar svenska folket med kunglig såpa. I HC Andersens saga, Kejsarens nya kläder, är det barnet som ropar: Kejsaren är naken! Alla kan se detta som ingen vill, eller vågat säga. Förutom barnet, som ännu inte anpassat sig till vad som officiellt är lämpligt att uttrycka. Vi anpassar oss ofta till grupper, även om det är uppenbart för individen att gruppen har fel. Liksom i HC Andersens saga råkade jag höra ett intervjuinslag i nyheterna från kungens och drottningens eriksgata i Dalarna år 1983. Reportern intervjuade folk som samlats för att åse det prominenta paret. Alla uttryckte stor beundran om dessa fantastiskt stiliga par. På sluttampen intervjuades en grabb som jag antar var i sjuårsåldern. På frågan om vad han tyckte om kungligheterna svarade han: Jag såg dem inte. Jag fångade grodyngel i diket därborta. Man behöver nog inte gå så väldigt långt bakåt i tiden för att finna personer som trodde att Konungen var en ”figur” som väsentligt skilde sig från folket. Från Oskar II lapplandsresa berättas att den samiske guiden upptäckte att kungen hukade bakom buskarna. Att en kung bajsade gjorde honom ytterst besviken. Fan vet om inte detta även idag gäller en och annan svensk? Denna förlegade rest av ett gammalt, feodalt och förlegat samhällssystem bör snarast förpassas till sin rätta hemvist ? sagorna. Frige hovets herrar och damer, låt dem uppleva friheten i livet. Köerna på arbetsförmedlingen, apoteket, systemet och kassakön på Ica eller Konsum.

Kungen och jag är rubriken på detta inlägg. Nu är det inte personerna i hovet som jag är ”ute efter”. De är nog väl så goda som många andra svenskar. Det är systemet jag inte vill acceptera. Vad jag vet har jag aldrig varit i närjeten av någon kunglig person, men jag skulle inte ha något emot att diskutera monarkin med kungen eller någon annan av hovets medlemmar. Men eftersom jag skulle använda tilltalet ”du” till dem så blir det nog inte möjligt. Kungen och jag kommer därför med allra största sannolikhet att ständigt vara åtskilda.