Sagan om det lilla landet med den stora blodsfejden

Tiden var slutet på 1960-talet och början på 1970-talet. Landet sa sig vara en demokrati. Detta till trots hade man ett statsöverhuvud som var kung. Detta hade man haft länge. En adelsman från Frankrike hade övertalats att åta sig uppgiften att bli kung i landet. Konstigt nog hade man inte kunnat hitta någon lämplig kandidat från den egna befolkningen, som ville bli landets regent. Nu på sextiotalet hade en ättling från den hämtade adelsmannen genom arv, kungakronan i sin makt. Som kung i en demokrati får man naturligtvis förmåner som t ex att vara immun från straff. Vilket innebär att om han får för sig att begå ett brott, litet som stort kan han inte straffas på något sätt. En annan förmån kungen har är att han och hans familj uppbär en rejäl summa pengar varje år. Detta kallas apanage och betalas av undersåtarnas skatter. Självklart har han och familjen också tillgång till ett antal slott runt om i sitt rike. I nämnda lilla nordliga kungadöme driver också kungen jordbruksverksamhet på några av sina tilldelade slott. Lite kuriosa är att han driver en kiosk och souvenirbutik vid ett av sina sommarslott. Många i den åldrande befolkningen vill inget hellre än att pryda sina väggar i sin lilla röda stuga med en tavla med kungafamiljen som motiv. Alltså är kioskbutiken en blomstrande liten rörelse att dryga ut apanaget med.

Invånarna i detta idylliska land, tillika kungens undersåtar, dyrkar sin kungliga familj. Dom är så söta och gör så god propaganda för vårt land hör man ofta, när någon oliktänkande tycker att det är odemokratiskt att låta någon födas till att bli statsöverhuvud. De som vädrar sina tvivel är oftast folk från den vänstra kanten i det politiska systemet. Eftersom befolkningsstrukturen i landet har en markant övervikt av människor som nått andra halvlek i sina liv, blir politiker som talar för att landet bör införa republik överröstade av monarkisterna. Republikanerna bland politikerna backar så fort de inser att de riskerar att förlora röster om de framhärdar i sin ståndpunkt. Att tappa röster är det värsta som kan hända en politiker. Leve monarkin hörs alltså även från republikanerna.

Tjabbo som kungen kallas av sina fyra äldre systrar levde ett skönt liv under sin uppväxttid. Precis som sin farbror gillade kungen bilar och motorsport. Sitt intresse för vackra flickor kom gissningsvis från samma håll. Stamstället i huvudstaden hette Alexandras. Alexandras var en nattklubb som kan sägas vara dåtidens föregångare till klubbarna på dagens inneställen på Stureplan. Vilka för övrigt skulle några tiotals år senare bli tillhåll för kungens barn. På Alexandras frotterades kändisar och allsköns lycksökare med den unge kungen. Kungen tillsammans med stripteasdansös, kungen umgås med B-skådis, kungen kär i porrstjärna. Veckomagasinen fotograferade och sålde. Så och kvällstidningarna. Systrarna som hittat äkta män i både i Sverige, Tyskland och Storbritannien började oroa sig för sin lillebror. Tjabbo måste gifta sig med någon skönhet från något Europeiskt kungahus ansåg dom. Två av systrarna hade gift sig med prinsar. De två andra med lite simplare, vanliga adelsmän. Kungen kunde naturligtvis inte beblanda sitt förnäma blå blod med något vanligt rött sådant. Ett stort bekymmer för prinsessorna. Medan dom funderade på hur dom skulle lösa detta problem hände något som skulle ge dom ett ännu mycket större bekymmer.

Lille Tjabbo som nu vuxit upp och blivit en ung stilig man åkte till sommarolympiaden i München 1972. Kanske för att se olympier kämpa, men också för att roa sig. Vid sådana tillfällen vimlar det av, som han själv skulle uttryckt det, söta brudar. Att han skulle falla pladask för en brunögd skönhet från Tyskland kunde ingen ens ana. Den unga damen ifråga kom från Tyskland men hade en Brasiliansk mor. Förmodligen var det därifrån det korpsvarta håret och de sammetsbruna ögonen kom. Hon arbetade som värdinna vid arrangemanget i den tyska staden. Det sa inte bara klick, det sa klick-klick. En liten kille med pilbåge som kallas Amor hade prickat rätt med sina pilar. Följden blev att killen med det blå blodet och tjejen med vanligt rött sådant träffades allt oftare. Kungasystrarna kände att de höll på att misslyckats med sina koppleriförsök. Vad de tyckte om skönheten från Tyskland kan man bara ana. Kärleken trotsade allt sådant motstånd och det blev ett hejdundrande bröllop i huvudstaden. Ingen, inte ens folket längst ut på vänsterkanten vågade protestera. De tystnade nu helt.

De åldrande undersåtarna och veckotidningsreportrarna såg den lycklige kungens blåa blod blandas med en vanlig vacker kvinnas röda. Deras barn blev söta näpna och de fullkomligt avgudades av folket. Några tiotal år senare kom det sig att kungaparets äldsta dotter blev förälskad i en vanlig kille från en lite ort norr om kungliga huvudstaden. En by som tidigare bara levererat plastbåtar skulle nu också stå för en prinsessgemål om nu prinsessan själv skulle få bestämma. Men kungen och hans drottning insåg att detta kunde sluta med katastrof för deras egen existens. Nu var god råd dyra. Grabben från landsorten måste bort från deras dotter. Kungen ringde en av sina systrar som bodde på ett slott ute i landet och bad henne hjälpa till med att se till att de unga tu inte skulle träffas mer. Hon lovade att göra vad hon kunde. Samtidigt kontaktade drottningen sina väninnor som fanns inom sin egenstartade välgörenhetsorganisation. Alla skulle ställa upp för att förhindra det fasanfulla, att landets blivande drottning skulle äkta en ynklig moderniserad gympalärare. Som en av väninnorna uttryckte det, han kan knappt prata än mindre klä sig som det anstår en nobel person. Ja, jag såg bilder på honom i camouflagebyxor och keps sa hon djupt indignerat. Medlemmarna i drottningens Child-Hoods-organisation var helt eniga om det. Lillasyster ställde också välvilligt upp för att rensa bort katten bland hermelinerna. Hon hade kontakter med det fina folket och fick dom med på noterna. Den förälskade lantisen mobbades med alla medel de kunde finna ut. Elaka smeknamn, fnysningar åt hans kläder och allehanda elakheter. En sådan elakhet var att man låtsades som om han inte fanns. När den förälskade prinsessan försökte ta upp ämnet om sin kärlek med sina föräldrar slutade det ofta i gräl. Vid ett tillfälle avslutade kungen ett sådant gräl med orden, nämn aldrig den mannen mer. En dag hände något fruktansvärt, pojkvännen från båttillverkarsamhället blev svårt sjuk. Han blev tvungen att genomgå en svår operation. Hela tiden fanns prinsessan vid hans sida. Han blev återställd och ungdomarnas kärlek bara växte. De började t o m att prata om alternativet att prinsessan skulle bryta med sin familj och abdikera från sitt ämbete.

En natt i det kungliga sovgemaket hände något mycket märkligt. Plötsligt väcks kungen och drottningen av att det står en liten figur på deras sänggavel. En liten liten guldglänsande flicka med en lysande stav i sin hand. När kungaparet förvånat satt sig upp börjar den lilla flickan prata. Hon säger, ni behandlar er dotter och den hon ger sin kärlek mycket illa. Drottningen försöker protester men avbryts av fen vid sängkanten, du har inte heller någon blåblodig bakgrund men gifte dig och bildade familj med kungen. Har du glömt det? Kungaparet säger inget ser bara förskräckta och lite skamsna ut. Den lilla skimrande flickan fortsätter, tre saker kommer att hända er om ni inte slutar med ert elaka beteende och försök att hindra de unga från att få varandra. Ett, du kommer att bli rynkig och gammal mycket fort säger hon vänd mot drottningen. Drottningen som redan gjort några operationer för av ta bort spåren efter ålderstecknen i sitt ansikte ser dödligt rädd ut. Nummer två, du min käre kung kommer att bli flintskallig mycket fort. Nummer tre, monarkin kommer att avskaffas om ni inte accepterar de ungas kärlek och uppför er vänligt. Ni ska också se till att det blir ett stort bröllop snarast mellan er dotter och den hon valt.

Naturligtvis kunde inte kungen och drottningen gå emot den lilla fens önskemål. Följderna de ställts inför var alltför hemska. Kärleken segrade. Invånarna i den lilla bananmonarkin ser fram emot ett hejdundrande bröllop i den kungliga huvudstaden. Några som dock inte glädjer sig är ägarna till Stureplansgruppen, Sveriges största krogbolag. PR-värdet av småkronorna har varit ovärderligt och detta till en kostnad av bara fri sprit till de gyllene unga. Detta krogimperium har börjat visa röda siffror sedan marknadsföringen av småkronorna minskat. Undersåtarna bryr sig inte om att nästa generation arvingar helt kommer att sakna det blåa blodet. Och de betalar gärna för kalaset för de är sååååå lyckliga.

Denna sannsaga tillägnar jag kungen som genom sin blotta existens bevisar att vi lever i ett sagoland. (Sagt av Tage Danielsson.)