Monarki är idén om suveränitet

Eftertankar. Med vemod ser jag tillbaka på fyra kvällar med Vilhelm Moberg, som arrangerades i Stockholm under hösten.

Så svårt att förutse framtiden, så svårt att se vad som verkar i tiden. Även om Moberg är skarp i såväl tanke som text, tror han på förnuftets seger och att ungdomen skulle skulle vara specielt skickad att lösa våra problem. Vi är alla förförda av ungdom, även ungdomarna; skönhet, intelligens, framtid.

Visst bullrar ungdomen, knoppar knakar, men medvetande och konstruktivitet är mer utmärkande för vuxenheten. Protestera är enkelt, det kan vem som helst göra, men att skapa är något mera specifikt.

Moberg tycks även tro att “fjäsket” som han så väl formulerar skulle utgå från monarkin och inte tvärs om, dvs att monarkin är resultatet av ett fjäskande folk. Nu är dock Moberg en person som kan förena antimonarkism och republikanism i samma avsikt, att demokratisera Sverige.

För republiken ser han förebilder i Schweiz och USA, i vars konstitutioner maktfördelning är bärande idé för demokratin. Lag och politisk vilja. Han hävdar att monarki alltid är korrumperande, utan att ge besked om hur. Svaret på den frågan ligger öppen i dagspressen. Ser vi till de regelbundet timande skandaler och affärer som rapporteras, Säter/Quick/Kwast, Karolinska, Skatteverket, Riksrevisionen m fl, finner vi i korruptionen ett bärande fenomen: suveränitet. Egenmäktighet och ovilja till maktfördelning och transparans.

Monarki är idén om suveränitet som legitimerar envälde. Att individer, grupper eller folk, skulle ha en ursprungsrätt att hävda, som ställer dem över gemensamt antagna lagar. Suveränitet är inte kompatibel med en demokratisk avsikt. Monarki är demokratins motsats, uppburen av alldeles för många fjäskande medborgare, men även av en allt för stor politisk och ekonomisk elit, som i suveräniteten ser ledstjärnan för makt.

Makt korrumperar inte, men först i korruptionen kan den mäktige sätta sig över lagen. Kröner så sin makt med dess yttersta privilegie – suveränitet.